Köttet på benen

När man inte vet om man skall skratta eller gråta över sin kropp, har det gått för långt då?
Jag vet ju att förfallet kommer med åldern.
Det är ingen nyhet på något sätt.
Men nu.
Det är ju sommar.
Jag hade tänkt gå i bikini.
Jag vet också att träning kan fördröja förfallet.
Det kommer inte lika snabbt om man håller igång.
Inte lika chockartat.
Som igår.
Av en händelse hamnade jag framför en helkroppsspegel.
Som ni vet förfaller ju även synen en del med ålder också, men här såg jag klart och tydligt.
Undrar om jag inte gav ifrån mig ett sjuhelsikes skrik också, för kajorna lyfte från sina grenar och for iväg.
Det var låren som fick mig att skrika.
Jag har förr skämtsamt kallat dem mina sälar.
För att det flyter ut i soffan när man sätter sig.
I och för sig ganska små sälar.
Kanske kutar.
Men i alla fall. Lite sällika.
Och jag minns så väl, att jag hade en kollega som pratat om det jag just upptäckte.
Att köttet på benen liksom letar sig inåt.
Det hänger lite löst och letar sig inåt, mot insidan av benen.
Det kanske har fått tråkigt av att titta rakt fram, och vill vidga sina vyer lite.
Se något annat.
Och så vrider det sig inåt för att se rätt upp på den hängade röven.
Det var väl en rolig syn.
Kan de skratta åt varandra.
Röven och det vridna köttet på benen.
Det är ju alltid roligt att man kan roa någon, men man får liksom lite ont i magen.
Jag känner inte igen mig.
Jag vill inte se ut så där.
Men vad var det man skulle göra nu igen då?
För att hålla förfallet borta.
Det var ju något med de där svarta tighta byxorna och de där svarta skorna som står i hallen....
Gå på krogen?
Men jag gillar ju inte krogen.
Nej!
Nu vet jag!
Springa så klart!
Det är ju de byxorna och de skorna jag tänker på!
Och jag har hört mig säga det förr.
Nu jäklar.
Nu blir det träna av.
Och jag undrar om jag ljuger...
 
 

Snart dör di!

Jag står inte ut!
Det går inte att vistas utomhus.
De är överallt.
I stora flockar far de fram.
Och det gapar något överjävligt.
Skräpar ner och skiter på dig.
Vart man går, dessa jävlar.
Nej.
Det är inte Stockholmarna jag pratar om.
Det är de helvetes jävla kajorna.
Jag vill döda dem!
Går inte det?
Varför kan det inte komma en jävla frälsare som bara mejar ner dem så det stänker om det?
Var är du när man som bäst behöver dig?
Jag vill att blodet skall spruta och fjädrarna rasa som barr på en trött julgran.
Jag skulle göra nästan vad som helst för att bli av med dem.
De stör till och med på natten så man inte kan sova med öppet fönster.
Knappt stängt heller, om man inte har öronpropp.
Men det är inte så himla bra, när man inte hör väckarklockan tack vare det.
Så försover man sig och ringer urskuldrande till chefen och säger att man är sen på grund av kajorna.
Ni hör ju själva hur det låter.
Nej.
Döda dem!
Någon?!
 
 
 
 

Det kanske spökar?

Det kanske spökar?
Klockan nolltrenollnoll vaknade jag av ett brak!
Yrvaket flög jag upp i sängen, och spärrade upp de sömniga ögonen för att se vad som väckt mig.
Han med de blå skjortorna gjorde detsamma, förutom att han inte var yrvaken, eftersom han inte ens somnat.
På golvet i sovrummet låg en tavla, som normalt har sin plats på en tavellist som löper längs väggen.
Med hjärtat i halsgropen undrade jag om det var vår bröllopsbild som for i golvet mitt i natten.
Och vad det i så fall betydde?
Skulle vi skiljas?
Skulle vi gräla?
Skulle vi slåss?
När ögonen vant sig vid det häftiga uppvaknandet, kunde jag konstatera att det var en helt annan bild som låg upp och ner på golvet.
- Vi tar den sedan, sade Han med de blå skjortorna, och berättade med en djup suck, att han inte somnat ännu.
Antagligen tyckte jag synd om honom, innan jag lade ett par svarta tights över ögonen, och somnade om.
Klockan nollfemtrettio ringde klockan för hans del.
Själv slumrade jag vidare till bortåt åtta tiden.
Vid morgontoalett hör jag plötsligt hur det stökar och rasslar någonstans på nedervåningen, där jag sitter på toa.
Är det Han med de blå skjortorna som kommit hem igen?
Är det ungen som har sommarlov som kommer hem?
Är det Gubben som samlar pantburkar, som tagit det hela ett steg längre, och numer går in och hämtar burkarna själv?
Ofrivilligt sväljer jag, och försöker göra öronen större för att jag skall höra bättre.
Någonstans rasslar det vidare.
Skall jag låsa dörren till toaletten?
Och hoppas att den som gjort intrång, tror att dörren går till en låst skrubb?
Skall jag ropa hallå, och hoppas att det är en välbekant röst som svarar?
Eller om det inte är det, sätter denna någon då en yxa i toadörren, som flyger upp när jag sitter med byxorna nere vid fotknölarna och inte ens hunnit torka mig, innan jag blir ihjälslagen.
Jo jag tackar jag, det vore just en snygg syn.
Försiktigt föser jag upp dörren.
Varför i hela friden gör jag det egentligen?
Då hör jag att oväsendet kommer från vår skrivare.
Den kör någon slags rapport, eller uppvärmning när den har tråkigt.
Jag andas ut och skrattar lite för mig själv.
Nu väntar morgonkaffe.
Och smörgås.

Rödklöver

Man gör lite fint på sin arbetsplats
Man gör lite fint på sin arbetsplats.

Snart får hon sommarlov

Nedräkningen har börjat.
Det lär vara ungefär..... ungefär.....fyrtioåtta timmar kvar till skolavslutning.
Den sista av dem, efter nio långa år i skolan för ungen som snart skall få sommarlov.
Hon är så lycklig så hon nästan dör.
Äntligen!
Efter år av borttappade skåpnycklar och bortglömda läxor.
Skoskav och nageltrång.
Löshår och lösnaglar.
Utegångsförbud och förvirrade tågresor dit näsan pekade.
Sotsvarta ögon och trasiga linnen, linnen och åter linnen.
Hjältemod och kärlek.
Nuvunnen vänskap och vänner som försvann.
Lärare som alla verkligen hatade henne, eller inte alla, det kan ha varit en som gillade henne.
Och klassen som var..... eeeeh.... var den inte lite konstig?
Passade hon ens in?
.
Och nu.
Hon ser klart.
Betygen är efter hårt slit äntligen godkända.
Klassen är "bara typ bäst".
Lärarna öser beröm över ungen som vaknat.
Och det är nu när det är som bäst, det snart är slut.
Klänningen till finmiddagen i kväll är upplagd och klar.
'Vem kan ha en klänning som går till knäna, herre Gud?
Tiaran som skall pryda huvudet är införskaffad.
Saknas bara lösnaglarna.
Ja, de hänger fortfarande med, de egna äts ppp så fort de växt en micromillimeter.
Och i morgon är det slutkonsert som de övar och övar på.
Sång och dans för hela slanten.
Och fredagen.
Den befriande fredagen då jag vet att hon kommer att gråta så att tårarna sprutar, är snart här.
I fin vitklänning skall hon tacka för sig och lämna den där skolan.
De där lärarna och de där klasskompisarna.
Någon annan får ta över hennes skåp, som hon eventuellt plockar ur.
Jag hoppas hon får ett alldeles, alldeles gudomligt, oförglömligt, bedårande, befriande och soligt sommarlov.
För det är hon värd.

Gammalt inlägg som jag gillar

Funderar.
Funderar på hur ett signalement av mig skulle se ut.
Om jag liksom försvunnit, och någon ringde polisen och sade "hon har kommit bort".
Jag kanske hade kommit bort för att jag ville klättra i träd.
Så klättrade jag uppåt.
Så klättrade jag uppåt.
Så klättrade jag uppåt, och jäklar vilken utsikt!
Jag satte handen över ögonen och spejade ut över staden.
Människor i myrstorlek (det var ett högt träd).
Myrmänniskorna ilade längs gatorna och in och ut ur sina hus.
Eller grannens hus.
Där man visiterat grannens hustru, för hennes make var bortrest.
Ha! De trodde att ingen såg.
Men härifrån såg jag allt.
Sedan, när man inte orkade se mer, bestämde man sig för att klättra ner.
Och det är då det sker.
Svindeln sätter in.
Gode Gud!
Hur högt är det egentligen?
Det finns ingenting som skulle kunna få mig att starta min klättring nedåt.
Det har med självbevarelsedriften att göra.
Den kan man inte styra över.
Och nu säger den...
Men vad fan säger den?
Att jag skall sitta kvar på den här jävla grenen?
Det går väl inte.
De mina kommer att sakna mig.
(Ingen på jobbet för jag har ju inget jobb).
Men de jag bor ihop med.
Är inte middagen klar, kommer vara det första de säger.
När är den klar då?
Hur många gånger de än rantar in och ut ur köket, så står där ingen middag på bordet.
Och det är då de förstår.
Jag är försvunnen.
Och det är då de ringer polisen.
Som frågar hur länge jag varit saknad.
Saknad?
Är jag saknad?
Ja, det är jag väl.
Vet inte svarar de, men middagen är inte klar.
Och det är nu polisen ber om ett signalement.
"Har ni ett signalement på den saknade personen"?
Och det är då de svarar.
Jag kan knappt vänta!
Svara nån gång då!
Ge dem ett signalement, människa!
"Medelålders kvinna. Lite blond, med inslag av grått. Eller tvärtom förresten. Grått med inslag av blont.
Gråblå ögon. (Jävligt mycket grått här, invänder jag, men det är ingen som hör). Medellängd. Inte särskilt vältränad. Lite slapp i hullet. (Men snälla ni. Berätta gärna mer. Vilka delar som hänger och slänger mest på den medelålders grå kroppen!) Jämna och fina tänder. ( Hur fan tänker de nu? Att de skall leta efter mina tänder?)
Den vänstra foten är större än den högra. Eller förresten hela vänstra sidan av kroppen är större än den högra. Hon är asymmetrisk. (Asymmetrisk? Vad är det för ord de använder?)
Nu säger polisen att någon iakttagit något man tror kan vara en kvinna i ett träd en bit bort.
Skulle det kunna vara den saknade?
De mina skrattar och säger att jag är höjdrädd.
Att jag aldrig skulle ta mig upp i ett träd. Än mindre ta mig ner.
"Hon har livlig fantasi också", säger de mina, innan luren läggs på.
Men det är ju därför middagen inte är färdig, ropar jag.
Jag kan inte komma ner!
När de drar bort överdraget till hammocken och hittar mig kurandes där inne får jag krypa till korset.
Nej, jag var inte försvunnen.
Jag hade bara ingen lust att laga mat.
Och vem har bestämt att det är fel att använda sin fantasi för att få slippa?

De undrade lite

Nu kommer de att undra och fundera äver hur jag har det.
De undrar så det får ont i magen och kanske lite i huvudet också.
Men då kan de tänka att jag kanske dansar lite på stället där jag är.
Dansar och stampar takten lite till en dänga på radion.
Eller att jag kanske är på TV till exempel.
Eller i radio och pratar lite.
Eller pekar ut på en karta hur en tusrist skall åka till närmaste nakenbad eller eventuellt ett bad där man tvingas behålla badkläderna på.
Men sedan när de tagit en värktablett och undrat färdigt, fortsätter de med sin vanliga arbetsuppgifter på sin vanliga arbetsplats.
Kanske glömmer de bort mig vad det lider, och båda magvärk och huvudvärk kommer och går utan att den har det minsta med mig att göra.
Fast det var en som grät så det skvalade när jag for.
Vi kramades och jag sade tröstande:
- Det här är inget sorgligt, det här. Det är bara roligt.
Det tyckte inte hon som grät så det skvalade, men hon förstod att vi kommer att fortsätta träffas.
Det tar inte slut här.
Jag har ju inte gått och dött precis.
Bara bytt jobb.
Det är så i livet.
Människor kommer och går.
Men ibland liksom stannar de, fast benen gått åt ett annat håll.
För de bor i ditt hjärta.
Puss lilla Eva.
Jag kommer snart.