När man inte vet om man skall skratta eller gråta över sin kropp, har det gått för långt då?
Jag vet ju att förfallet kommer med åldern.
Det är ingen nyhet på något sätt.
Men nu.
Det är ju sommar.
Jag hade tänkt gå i bikini.
Jag vet också att träning kan fördröja förfallet.
Det kommer inte lika snabbt om man håller igång.
Inte lika chockartat.
Som igår.
Av en händelse hamnade jag framför en helkroppsspegel.
Som ni vet förfaller ju även synen en del med ålder också, men här såg jag klart och tydligt.
Undrar om jag inte gav ifrån mig ett sjuhelsikes skrik också, för kajorna lyfte från sina grenar och for iväg.
Det var låren som fick mig att skrika.
Jag har förr skämtsamt kallat dem mina sälar.
För att det flyter ut i soffan när man sätter sig.
I och för sig ganska små sälar.
Kanske kutar.
Men i alla fall. Lite sällika.
Och jag minns så väl, att jag hade en kollega som pratat om det jag just upptäckte.
Att köttet på benen liksom letar sig inåt.
Det hänger lite löst och letar sig inåt, mot insidan av benen.
Det kanske har fått tråkigt av att titta rakt fram, och vill vidga sina vyer lite.
Se något annat.
Och så vrider det sig inåt för att se rätt upp på den hängade röven.
Det var väl en rolig syn.
Kan de skratta åt varandra.
Röven och det vridna köttet på benen.
Det är ju alltid roligt att man kan roa någon, men man får liksom lite ont i magen.
Jag känner inte igen mig.
Jag vill inte se ut så där.
Men vad var det man skulle göra nu igen då?
För att hålla förfallet borta.
Det var ju något med de där svarta tighta byxorna och de där svarta skorna som står i hallen....
Gå på krogen?
Men jag gillar ju inte krogen.
Nej!
Nu vet jag!
Springa så klart!
Det är ju de byxorna och de skorna jag tänker på!
Och jag har hört mig säga det förr.
Nu jäklar.
Nu blir det träna av.
Och jag undrar om jag ljuger...