Funderar.
Funderar på hur ett signalement av mig skulle se ut.
Om jag liksom försvunnit, och någon ringde polisen och sade "hon har kommit bort".
Jag kanske hade kommit bort för att jag ville klättra i träd.
Så klättrade jag uppåt.
Så klättrade jag uppåt.
Så klättrade jag uppåt, och jäklar vilken utsikt!
Jag satte handen över ögonen och spejade ut över staden.
Människor i myrstorlek (det var ett högt träd).
Myrmänniskorna ilade längs gatorna och in och ut ur sina hus.
Eller grannens hus.
Där man visiterat grannens hustru, för hennes make var bortrest.
Ha! De trodde att ingen såg.
Men härifrån såg jag allt.
Sedan, när man inte orkade se mer, bestämde man sig för att klättra ner.
Och det är då det sker.
Svindeln sätter in.
Gode Gud!
Hur högt är det egentligen?
Det finns ingenting som skulle kunna få mig att starta min klättring nedåt.
Det har med självbevarelsedriften att göra.
Den kan man inte styra över.
Och nu säger den...
Men vad fan säger den?
Att jag skall sitta kvar på den här jävla grenen?
Det går väl inte.
De mina kommer att sakna mig.
(Ingen på jobbet för jag har ju inget jobb).
Men de jag bor ihop med.
Är inte middagen klar, kommer vara det första de säger.
När är den klar då?
Hur många gånger de än rantar in och ut ur köket, så står där ingen middag på bordet.
Och det är då de förstår.
Jag är försvunnen.
Och det är då de ringer polisen.
Som frågar hur länge jag varit saknad.
Saknad?
Är jag saknad?
Ja, det är jag väl.
Vet inte svarar de, men middagen är inte klar.
Och det är nu polisen ber om ett signalement.
"Har ni ett signalement på den saknade personen"?
Och det är då de svarar.
Jag kan knappt vänta!
Svara nån gång då!
Ge dem ett signalement, människa!
"Medelålders kvinna. Lite blond, med inslag av grått. Eller tvärtom förresten. Grått med inslag av blont.
Gråblå ögon. (Jävligt mycket grått här, invänder jag, men det är ingen som hör). Medellängd. Inte särskilt vältränad. Lite slapp i hullet. (Men snälla ni. Berätta gärna mer. Vilka delar som hänger och slänger mest på den medelålders grå kroppen!) Jämna och fina tänder. ( Hur fan tänker de nu? Att de skall leta efter mina tänder?)
Den vänstra foten är större än den högra. Eller förresten hela vänstra sidan av kroppen är större än den högra. Hon är asymmetrisk. (Asymmetrisk? Vad är det för ord de använder?)
Nu säger polisen att någon iakttagit något man tror kan vara en kvinna i ett träd en bit bort.
Skulle det kunna vara den saknade?
De mina skrattar och säger att jag är höjdrädd.
Att jag aldrig skulle ta mig upp i ett träd. Än mindre ta mig ner.
"Hon har livlig fantasi också", säger de mina, innan luren läggs på.
Men det är ju därför middagen inte är färdig, ropar jag.
Jag kan inte komma ner!
När de drar bort överdraget till hammocken och hittar mig kurandes där inne får jag krypa till korset.
Nej, jag var inte försvunnen.
Jag hade bara ingen lust att laga mat.
Och vem har bestämt att det är fel att använda sin fantasi för att få slippa?