Det är bara jag igen, om ni undrar...

Det lär vara ungefär..... ungefär.....fyrtioåtta timmar kvar till skolavslutning.

Den sista av dem, efter nio långa år i skolan för ungen som snart skall få sommarlov.

Hon är så lycklig så hon nästan dör.

Äntligen!

Efter år av borttappade skåpnycklar och bortglömda läxor.

Skoskav och nageltrång.

Löshår och lösnaglar.

Utegångsförbud och förvirrade tågresor dit näsan pekade.

Sotsvarta ögon och trasiga linnen, linnen och åter linnen.

Hjältemod och kärlek.

Nuvunnen vänskap och vänner som försvann.

Lärare som alla verkligen hatade henne, eller inte alla, det kan ha varit en som gillade henne.

Och klassen som var..... eeeeh.... var den inte lite konstig?

Passade hon ens in?

.

Och nu.

Hon ser klart.

Betygen är efter hårt slit äntligen godkända.

Klassen är "bara typ bäst".

Lärarna öser beröm över ungen som vaknat.

Och det är nu när det är som bäst, det snart är slut.

Klänningen till finmiddagen i kväll är upplagd och klar.

Tiaran som skall pryda huvudet är införskaffad.

Saknas bara lösnaglarna.

Ja, de hänger fortfarande med, de egna äts ppp så fort de växt en micromillimeter.

Och i morgon är det slutkonsert som de övar och övar på.

Sång och dans för hela slanten.

Och fredagen.

Den befriande fredagen då jag vet att hon kommer att gråta så att tårarna sprutar, är snart här.

I fin vitklänning skall hon tacka för sig och lämna den där skolan.

De där lärarna och de där klasskompisarna.

Någon annan får ta över hennes skåp, som hon eventuellt plockar ur.

Jag hoppas hon får ett alldeles, alldeles gudomligt, oförglömligt, bedårande, befriande och soligt sommarlov.

För det är hon värd.