Tänk om jag startade ett sommarcefé i min trädgård.
Det var öppet varje dag
Det var öppet vardagar
Det var öppet helgdagar
Det var öppet mellan Elvanollnoll och Sextonnollnoll på söndagar.
Ja, så var det.
Och så hade jag små bord och stolar utsällda i trädgården.
Under parasoll.
Udda kaffekoppar med fat och små mjölkkannor med blommor på.
Eller prickar.
Små blomvaser med en liten kvist från den egna rabatten.
På borden låg en liten meny.
Blommig.
Eller prickig.
Där kunde man beställa diverse hembakt.
Diverse hembakt från mitt kök blir sällan snyggt.
Men gott, tänker jag.
En kanna kall fläderblomssaft kunde man beställa till de små.
Inte cocacola.
Det var förbjudet.
Det ljöd vacker sång i trädgården fast jag vet inte varifrån den kom, men den var där, det var den.
Sedan kom jag ut i ett blommigt förkläde.
Eller prickigt.
Och tog emot beställngar.
Fast det kunde ju egentligen Hon som snart fyller sexton göra?
Och så fick gästerna något helt annat än de beställt, för hon hörde inte vad de sade, för hon hade lurar i öronen, och dessutom tappade hon tuggummi i håret på en dam i rullstol, och skrattade sig nästan fördärvad över att damen satt med en uppblåst bubbla i sitt grå hår.
Därför tog jag själv upp beställningen.
Så att gästen fick det den beställt.
Och blev nöjd.
Utan tuggummibubblor i sitt grå hår.
Fast tänk om gästerna blev kissnödiga.
Eller nödiga på annat vis.
Då var de tvungna att gå in i mitt hus och då kanske de plötsligt började vandra runt och för att se sig omkring lite och inte hittade ut igen.
Och när kvällen kom låg det en förskrämd människa under mitt täcke och vägrade flytta på sig.
Ska det vara på det viset vet jag inte om jag vill öppna ett trädgårdscafé.