Det är så befriande med småbarn.
Den självsäkerhet de besitter är värd sitt pris i guld.
De kan så mycket. De vill så mycket. De förstår så mycket.
De iklär sig de mest omöjliga kreationer och tycker att de är finast i hela universum!
Speglar sig iklädda dagens val, som består av vit kjol med volanger och röda prickar, grön T-shirt med Stålmannenrtyck, turkos halsband med plastkulor á lá 80-tal, en svart och en gul knästrumpa, röda naglar och träskor.
Ler mot spegeln och kan knappt vänta tills alla andra får se hur fin hon är.
Varför är vi då så ivriga att bit för bit krossa denna självsäkerhet?
Och tala om för barnet att man faktiskt inte kan gå ut på det där viset.
Vad skall folk tro?
Att man har en unge som inte är riktigt klok?
Att man har rånat Röda Korsets second hand butik?
Att man är en fattiglapp som inte har råd att köpa matchande kläder?
Så man formar barnet till någon helt annan än den hon önskar vara.
Förgör självkänslan och säkerheten och ersätter den.
Med en längtan.
Efter att passa in.
En önskan att vara som alla andra.
En ständig oro över att inte vara rätt.
Säga rätt.
Skratta rätt.
Gå rätt.
Välja rätt.
Den självklara säkerheten är död.
Och sedan säger man till dem när de är vuxna;
- Tro på dig själv.
- Du måste tro på dig själv.
- Du kan mycket mer än du tror, låt ingen någonsin sätta sig på dig, och ta ifrån dig din värdighet, och det du är.
- Stå upp för dig själv!
Men om vi låtit barnet vara den Hon fötts att vara?
Hade världen då varit en sämre plats?
Eller skulle det dåliga självförtroendet ändå likt en jätteråtta gnaga hål i den mänskliga själen?
Jag har inget svar.
Jag vet bara att mitt hår är ovanligt fult just nu.
Och att mina kläder är helt fel.
Det kan jag med säkerhet säga.
För jag har läst tidningen.
Men mina barn är finast av alla....
Så sant så sant.. du är så klok!
skriven