Tänk förr.
Då var det inte mycket som var farligt.
Man kunde vara hemifrån större delen av dagen.
Ingen visste var man var och för det mesta kom man hem som man skulle.
Åt sin middag som var framdukad på bordet, och dagen efter var det samma sak.
Man klättrade i träd och skrapade upp armar och ben.
Då var det inte mycket som var farligt.
Man kunde vara hemifrån större delen av dagen.
Ingen visste var man var och för det mesta kom man hem som man skulle.
Åt sin middag som var framdukad på bordet, och dagen efter var det samma sak.
Man klättrade i träd och skrapade upp armar och ben.
Men man dog sällan.
Man plockade upp urtuggade tuggummin som man hittade på marken, och fortsatte att smaska på dem.
Eller nej.
Jag gjorde inte det.
Men jag vet en som gjorde det.
Fast hon åt även snorkråkor för hennes mamma sade att hon inte fick kasta dem på golvet, så det kanske inte räknas?
Man plockade upp urtuggade tuggummin som man hittade på marken, och fortsatte att smaska på dem.
Eller nej.
Jag gjorde inte det.
Men jag vet en som gjorde det.
Fast hon åt även snorkråkor för hennes mamma sade att hon inte fick kasta dem på golvet, så det kanske inte räknas?
Man kunde åka karusell hur fort och hur snurrigt som helst, håret stod som en kvast fårn huvudet och man skrek för att det var så roligt.
Man trampade i nerförsbackar när man cyklade och ibland stod man på sadeln!
Utan hjälm!
Hur som helst.
När man blev några år äldre än så, och ville vidga sina vyer kunda man helt sonika ställa sig vid vägkanten, sträcka fram tummen, och lifta.
Det var inte alls farligt.
Bara bra.
Man kunde ta sig var som helst.
När som helst.
Hur som helst.
När man blev några år äldre än så, och ville vidga sina vyer kunda man helt sonika ställa sig vid vägkanten, sträcka fram tummen, och lifta.
Det var inte alls farligt.
Bara bra.
Man kunde ta sig var som helst.
När som helst.
Jag minns en gång när jag var osams med mamma.
Vi bodde långt ut på landet och jag behövde skjuts för att ta mig till en teaterföreställning jag skulle vara med i.
Det hände att jag var det på den tiden.
Jag vandrarde ursinnigt grusvägen upp till den stora vägen och slängde fram tummen.
Det dröjde inte länge innan en gubbe stannade och erbjöd skjuts.
Han skulle egentligen en annan väg, men vänlig som han var, tog han en omväg och skjutsade mig ända fram till dörren.
Inte hade jag en tanke på att det kunde ha varit det sista jag gjorde här på jorden.
Men på den tiden fanns inget som var farligt.
Jag plockade också själv upp liftare som stod i hällregent vid vägkanten och frös.
I det här livet, som jag lever nu, tycker jag det mesta är farligt.
Oerhört farligt.
Karusell kan jag bara inte åka.
Den kan ju lossna och flyga iväg som en projektil genom luften.
Jag vill inte sitta i en karusellkorg och flyga fram och inte veta var jag landar.
Om jag landar.
Jag kanske hamnar i omloppsbanan och åker och åker runt jorden och aldrig kommer hem igen.
Klättra i träd fungerar bara om man slipper klättra ner igen.
Men man måste ju ner.
Om jag mot förmodan cyklar i en nerförsbacke bromsar jag frenetiskt och sitter ner på sadeln, gubevars.
Står det en liftare längs vägen kör jag liksom en gir runt, så att inte liftaren skall kunna hoppa in i farten.
Jag äter inte saker som legat på marken och jag håller andan om någon hostar rakt ut.
Det tar på krafterna att vara rädd för allt.
Jag kanske tar och slutar med det.
Vad det lider.