Det är bara jag igen, om ni undrar...

Sista dagen på året som kallas Tjugohundraelva.

Det är strålande sol än så länge.

Någon minusgrad.

Jag sitter och letar bra recept på hemgjord bearnaise.

Förra gången jag gjorde bearnaise använde jag mig av Per Morbergs recept.

Det gick åt helvete om du frågar mig.

Jag vet inte hur det gick till, men det slutade med att jag vevade som besatt i en stor jävla gryta och vi hade bearnaise för hela Flen.

- Men reagerade du inte när du smälte ett kilo smör? frågade den kock jag känner.

- Nej........ inte direkt.

- Tolv ägg då? fortsatte han sin utfrågning.

- Nej......... inte direkt.

Han skrattade så han nästa ramlade i kull.

Vis av erfarenhet skall jag alltså använda mig av ett annat recept den här gången.

Hur svårt kan det vara?

Till såsen är det tänkt att vi skall frossa i Oxfilé inköpt i Hötorgshallen som vi besökte i förrgår.

Efterrätten står på kylning, och förrätten står gästerna för.

Det blir en ganska försynt tillställning, den här kvällen.

Bara Hon som alltid vill att jag skall baka, hennes man och deras son.

Men det behöver inte bli mindre trevligt för det.

Tvärt om.

Jag känner mig mycket nöjd och hoppas att det nya året för med sig många bra saker.

Sammanfattning:

Gott slut och ett gott nytt.

Tillönskas alla och envar.

Tills vidare i alla fall.

Hon for tillbaka till uppfödaren i dag.

En resa på femtio mil för hennes del och etthundra mil för hennes ägare.

Tillbaka i sitt gamla hem hittade hon direkt en plats i flocken bland de andra.

Lekte och for så där som bara hon kan.

Jag hoppas innerligt att hon kommer att få det bra där.

Anledningen till flytten är att hennes ägarinna måste jobba och tjäna pengar för att sedan resa ett par varv runt jorden.

Eller i alla fall någonstans.

Och då finns det ingen som kan ta hand om den lilla hunden som verkligen inte tycker om att vara ensam.

Kanske kommer hon tlllbaka om ett par år.

Eller inte.

Det kan ingen svara på.

Men det känns onekligen väldigt tomt.

Och tyst.

Man vänjer sig fort som ofrivillig hundägare.

Men endast det bästa är gott nog åt lilla Lilly, och just nu var inte det bästa här.

Det var hos hennes egen mamma och pappa som just fått en ny kull med små små minivalpar som hon kan leka med hur mycket hon vill.

Puss på lilla Lilly som bor i mitt hjärta.

Jag har tänkt på en sak.

Tänk om tåget kör ner i vattnet.

Kommer man ut då?

I dag såg jag att tåget kör farligt nära en sjö, och liksom luuuutar ner mot vattnet i en vänsterkurva.

Tänk om tåget tappar taget om rälsen och bara fräser rakt ut i det svarta vattnet.

Vad gör jag då.

Ringer 112?

Tar den lilla lilla röda hammaren som nästan inte syns, eller är det på bussar?, och pickar sönder ett fönster?

Drar i nödbromsen?

Ropa på konduktören?

Jag har ingen aning.

Får jag sluta oroa mig för det då.

I alla fall.

När jag var barn, en sisådär tio år, hade vi en sommarstuga.

Den hyrdes på årsbasis av Statens Järnvägar.

Det var en gammal banvaktarstuga och den låg således jävligt nära järnvägen.

Men det gjorde inget.

Det var en bedårande stuga med ett rum och kök, utedass, jordkällare och egen brygga.

På bryggan kunde man stå och fiska med kastspö och få de största abborrar man kan tänka sig.

Hade man tur fick man låna Gubbens kastspö som var av proffskaraktär.

Jag hade aldrig tur.

Det var förbjudet att låna proffsspöt.

Man kunde också ro drag.

Det är när man ror sakta med ett drag som sakta följer båtens rörelser.

Gärna i skymning eller gryning.

Kunde det hända att man fick en gammal gädda.

Jag minns att jag ofta satt ensam i den där ekan och rodde och rodde.

Det var inte farligt alls.

Jag kom alltid i land igen.

Där fanns också en brun gammal träkanot som vi paddlade med i en kanal in till samhället, där vi köpte lösgodis från kiosken.

Ja, och sedan bestämde sig banverket för att riva stugan.

Och det är den platsen jag ser från tågfönstret varje dag, och det är där jag funderar vad som skulle hända om tåget körde ner i vattnet.

Förmodligen ingenting.

Precis som då, kommer jag torrskodd i land.

Det var ju Dagmar!

Så förargligt.

Det var ju den förra stormen som hette Gudrun och den som härjar nu heter Dagmar.

Dagmar har inte gett sig.

Hon tjuter och ylar fortfarande och inte vet jag hur länge hon står ut?

Eller hur länge jag står ut, för jag hatar blåst.

I dag var jag i alla fall på gymet, det som finns på mitt jobb.

Men jag kände mig alldeles bortkommen.

Det var rent av obehagligt.

Bland svettiga människor i sprtiga kläder satt jag och tramapade på en cykel.

Jag såg bara ryggen på Han med de blå skjortorna, som ibland stod upp och trampade på sin cykel.

Jag satt mest.

Och trampade i sakta mak.

En som stod framför mig på en crosstrainer hade blus och rasslande armband.

Det tycker inte jag passar sig på ett gym, och det sade jag till Han med de blå skjortorna.

Jag tror inte han hörde vad jag sade, för han bara log och sedan gick jag och duschade.

Det var andra människor i duschen.

Jag gillar inte att duscha med andra människor.

Jag verkar inte gilla någonting som inkluderar andra människor.

Sedan traskade jag till tåget.

Ringde Han med de blå skjortorna och undrade var han blivit av, han skulle ju med?

Han skrattade lite och påtalade att jag skulle få bekymmer eftersom jag klivit på tåget till Karlstad.

Karlstad?

Jag som var ganska säker på att jag inte var på väg till Karlstad frågade konduktören om inte tåget stannar i Flen?

Det gjorde det,och i andra änden svor han som tagit fel och stod kvar på perrongen.

Nu vet man inte när nästa tåg går, efterson Dagmar river och sliter i alla ledningar och fäller träd som inte sitter fast som de skall.

Nu hatar han SJ.

Det är sällan han hatar.

Jag får mjuka upp honom lite när han kommer hem.

Då blir han glad.

Gudrun är här.

Nej, det är ingen avlägsen släkting som barrikaderat sig i vårt hus.

Gudrun är en storm.

Det har stormat så huset skakat hela natten.

Eventuellt har hon tröttnat lite på att tjuta och yla, men jag tror hon kommer tillbaka.

Det är tidig morgon, eller man skulle kunna tro det i alla fall, för ingen annan än jag är vaken.

Julen är avklarad.

Och för det är jag rädd.

Jag hade nämligen ingen julkänsla alls.

Den kom aldrig.

Mycket märkligt med tanke på den vackra granen femtonåringen klätt, tomtarna som står lite överallt och plirar på mig, julmaten som aldrig tar slut och alla julklappar som barnen med tindrande ögon öpnade.

Trots det, uteblev julkänslan.

Det är inte Gudrun som tagit den, för hon kom först igår.

Kan det vara åldern?

Jag vet inte, men det känns i alla fall märkligt..

.

Jag tror att alla var nöjda med vad de fick i julklapp.

Dock återstår att försöka byta den parfym jag så gärna ville att Han med de blå skjortorna skulle ha.

Den luktar fan, rent ut sagt.

Fungerar om man vill stöta bort folk, och det vill han inte göra.

Vi får ta på vår vänligaste min och åka upp till NK i Stockholm (den finns bara där) och beeeeee så snällt vi kan om att få byta.

Trots att förpackningen är bruten.

Håll en tumme.

Tack.

Och hur i hela friden slutade det denna gång, tänker ni nu.

Jo......

Eller, Nja......

Jag har aldrig varit så här korthårig i alla fall.

Ni vet ju hur jag alltid gapar till frisören:

- Jag måste kunna dra det bakom öronen!

Nu finns inget att dra bakom öronen.

Borta!

Kort kort kort.

Jag pekade på en bild jag hade med (det måste man ha, annars fattar de ingenting)

Frisören med de smala handlederna tyckte jag var modig och vässade saxen.

Klippte sig i fingret och blödde lite i huvudet på mig.

Klippte lite till.

I håret.

Sedan var det klart och jag jämförde med bilden på den söta skådespelerskan som jag inte alls liknar.

Han med de blå skjortorna tyckte det var skitsnyggt och log med hela ansiktet inklusive ögonen och smilgropen.

På jobbet fick jag stående ovationer och fantastiska kommentarer som jag inte vill skriva här för då kanske ni tror att jag är en jävla skrytmåns.

Jag är ingen skrytmåns.

Men jag är en jävligt korthårig fyrtiofyraåring som undrar vad hon skall bli när hon blir stor.

Jag får ändå hålla i en borste som saknar skaft.

Hårspray är det inte heller säkert att jag får använda.

Trots att jag köper och köper.

Antingen har den sprayats upp av tonåringarna eller så ligger den i någons väska och gömmer sig.

I dag hade jag ovanligt fult hår förstår ni.

Detta på grund av ovanstående.

Jag räddade det hela med ett diadem.

Fast jag kan inte ha diadem för jag får så förbannat ont bakom öronen av dem.

Är jag vanskapt, eller är det fler som får det?

I alla fall så fick jag ta av mig diademet och håret stod rätt upp.

Det var det någon som kommenterade, och undrade om jag hade en galen hårdag.

Nu har jag funderingar på att binda fast borste och hårspray med ett snöre som jag sdan spikar fast i väggen.

Kanske det kan få ungarna att ge fan i mina saker.

Fast antagligen inte.

Från SPA.

Det var ju sådär kan jag tycka.

Ungefär som jag alltid tycker när jag varit någonstans.

Stället drivs av Per Gessle, men han var inte där vad jag kunde se.

Borde han väl vara?

I alla fall, rummet var mediokert.

Eller rätt trist om jag skall vara ärlig.

Middagen var julbord.

Som var........... Sådär.

Sömnen blev också sådär, då Per Gessles hotellrum visade sig vara väldigt lyhörda.

Och eftersom några personer ansåg att det var ok att väsnas i korridoren så förstår ni ju själva.

Det var som om de stod i vårt rum och hojtade.

Jag lade mig på sidan och balanserade en kudde på det öra som var uppåt.

Ett trick jag kommit på alldeles själv.

Fungerar om man ligger still.

Men om man snurrar runt hamnar kanske kudden i ansiktet.

Då kanske man kvävs.

Vem vill vakna bredvid en kvävd människa?

Inte Han med de blå skjortorna i alla fall.

Nu slapp han det, så vi tog en helt ok frukost och gav oss av hemåt.

Det blåste och stormade och regnade.

Och vi åkte och åkte och åkte.

139 kilometer i timmen körde jag.

Det är skitfort.

ja, och sedan kom vi hem, och sedan var helgen slut.