Och hur i hela friden slutade det denna gång, tänker ni nu.
Jo......
Eller, Nja......
Jag har aldrig varit så här korthårig i alla fall.
Ni vet ju hur jag alltid gapar till frisören:
- Jag måste kunna dra det bakom öronen!
Nu finns inget att dra bakom öronen.
Borta!
Kort kort kort.
Jag pekade på en bild jag hade med (det måste man ha, annars fattar de ingenting)
Frisören med de smala handlederna tyckte jag var modig och vässade saxen.
Klippte sig i fingret och blödde lite i huvudet på mig.
Klippte lite till.
I håret.
Sedan var det klart och jag jämförde med bilden på den söta skådespelerskan som jag inte alls liknar.
Han med de blå skjortorna tyckte det var skitsnyggt och log med hela ansiktet inklusive ögonen och smilgropen.
På jobbet fick jag stående ovationer och fantastiska kommentarer som jag inte vill skriva här för då kanske ni tror att jag är en jävla skrytmåns.
Jag är ingen skrytmåns.
Men jag är en jävligt korthårig fyrtiofyraåring som undrar vad hon skall bli när hon blir stor.