Det var ju Dagmar!
Så förargligt.
Det var ju den förra stormen som hette Gudrun och den som härjar nu heter Dagmar.
Dagmar har inte gett sig.
Hon tjuter och ylar fortfarande och inte vet jag hur länge hon står ut?
Eller hur länge jag står ut, för jag hatar blåst.
I dag var jag i alla fall på gymet, det som finns på mitt jobb.
Men jag kände mig alldeles bortkommen.
Det var rent av obehagligt.
Bland svettiga människor i sprtiga kläder satt jag och tramapade på en cykel.
Jag såg bara ryggen på Han med de blå skjortorna, som ibland stod upp och trampade på sin cykel.
Jag satt mest.
Och trampade i sakta mak.
En som stod framför mig på en crosstrainer hade blus och rasslande armband.
Det tycker inte jag passar sig på ett gym, och det sade jag till Han med de blå skjortorna.
Jag tror inte han hörde vad jag sade, för han bara log och sedan gick jag och duschade.
Det var andra människor i duschen.
Jag gillar inte att duscha med andra människor.
Jag verkar inte gilla någonting som inkluderar andra människor.
Sedan traskade jag till tåget.
Ringde Han med de blå skjortorna och undrade var han blivit av, han skulle ju med?
Han skrattade lite och påtalade att jag skulle få bekymmer eftersom jag klivit på tåget till Karlstad.
Karlstad?
Jag som var ganska säker på att jag inte var på väg till Karlstad frågade konduktören om inte tåget stannar i Flen?
Det gjorde det,och i andra änden svor han som tagit fel och stod kvar på perrongen.
Nu vet man inte när nästa tåg går, efterson Dagmar river och sliter i alla ledningar och fäller träd som inte sitter fast som de skall.
Nu hatar han SJ.
Det är sällan han hatar.
Jag får mjuka upp honom lite när han kommer hem.
Då blir han glad.