Det är bara jag igen, om ni undrar...

Men.

I går skulle Han med de blå skjortorna och jag åka till Myrorna för att kika på lite second hand saker.

Ni vet sådant jag får köpa.

Eftersom bilen gick på ångor sedan Hon som fyllt tjugo haft den, tvingades vi tanka innan vi kunde åka vidare.

I godan ro sitter jag i den varma bilen och väntar och då ser jag hur Han som jobbar på macken, kommer ut med siktet inställt på min bildörr.

Väl framme ser jag att han sneglar på Han med de blå skjortorna, och sedan öppnar han min dörr och sträcker fram ett nytvättat grönt äpple inlindat i en servett.

-Varsågod! säger Han som jobbar på macken och strålar som en sol.

-Två fulländade skapelser på en och samma plats.

Jaha?

Är ungefär det jag tänker, men får ur mig:

-Tack snälla Rulle, precis vad jag behöver. Lite färdkost. Vad gott!

Jag sneglar på Han som nästan tappat hakan och får ur sig något om att nu måste ju han också se till att uppvakta hustrun.

Eller något.

-Ja, eller så kan du göra så här, fortsätter Han som jobbar på macken, och går ner på knä i snålblåsten.

Han sjunger någon vers ur en gammal kärleksballad och jag vet inte vart jag skall ta vägen.

Han som nu är farligt nära att trampa på sin egen haka, har tankat klart och hoppar in i förarsätet.

Jag tackar så hjärtligt för det gröna äpplet och ler stort.

Det är sannerligen inte varje dag man blir uppmärksammad på det där viset.

Det spelar ingen roll att han som gjorde det är lite udda, det var ändå så modigt.

Så oväntat.

Så osvenskt.

Och att han tvättat av äpplet dessutom.

Så att jag inte skulle få i mig några oönskade baciller från människor som tagit i det äpplet med smutsiga fingrar.

Jag saknar ord.

Det är synd och skam att den mannen inte har någon flicka att uppvakta och älska.

Men jag unnar honom det.

Jag lever.

Det säger jag för att det är sant.

Det kunde lika gärna ha varit annorlunda.

Har nämligen varit hos tandläkaren.

Där gick det hett till.

Den trasiga tanden var inte bara en trasig tand utan en trasig rot.

Jag hade ingen aning om att roten kunde gå sönder.

Och att man kunde plocka ut den.

Nu gjordes inte det i dag.

Det skall göras en annan dag.

Den dagen skall det gapa ett stort hål i min överkäke när tandbiten som är kvar åker ut.

Det är lika bra.

Jag vill inte ha trasiga tänder i munnen.

Och när jag kom hem var jag alldeles svetttig fast frusen, och klädde av mig och ställde mig under varmt rinnande vatten i duschen.

Hon som fyllt tjugo och Hon som snart fyller sexton åkte och handlade och lagade sedan mat.

Jag slumrade och sov i sängen som Han med de blå skjortorna normalt sover i.

Och på hans sängbord ligger en blodig tandläkartuss.

Men säg inte det till honom.

Låter det inte underbart?

Tänk om det var så man kände i stället för att tänka på hur jävla dålig man är hela tiden.

"Här går jag och duger".

Smaka på den.

Sedan är det ju bra om man menar det också.

Jag duger.

Jag behöver inte ändra något.

Jag är som jag är, och det är bra det.

Jag vill inte vara någon annan.

Vad vore jag utan de där groparna i låren, som förresten har blivit fler, och det är ju bra, eftersom de är så mycket jag?

Vad vore jag utan de grå håren som numer dyker upp här och var på kroppen, inte bara på huvudet?

Vad vore jag utan det töjbara skinnet som tillåter så mycket, men som glömmer bort att ta tillbaka det det gett?

Vad vore jag utan ålderfläcken på kinden, som förresten blivit större, eller har den inte?

Ja.

Inte fan vet jag.

För här går jag och duger.

För exakt femton dagar sedan.

För sexton dagar sedan stod jag hela långa dagen vid spisen.

Bakade tårtor som jag borde ha fotograferat.

De var fina.

Sedan hade hon önskat pajer till henne själv och de vänner som skulle dyka upp på kvällskvisten.

På dagen dök de andra upp.

Släkten talar jag om då.

De fick tårta och kaffe.

Hon som fyllde tjugo fick fina presenter och var lycklig över det.

Vi hade köpt en systemkamera som hon längtat efter.

Ja, och sedan dök de där vännerna upp och det var ett väldigt kacklande runt matbordet.

I takt med att kacklet ökade, höjdes också volymen på stereon.

Tjoho vad kul de hade.

Vi satt och kurade i ett TV-rum för att när det passade ungdomarna köra till krogen.

Konstigt nu för tiden det där med krogen.

Det är inte alls som på min tid.

Nu för tiden öppnar inte dansgolvet förrän kl tjugofyra.

Är inte det konstigt?

Klockan tjugofyra har man ju nästan hunnit somna.

Hur om helst.

Jag fick födelsedagsbarnet själv, och tre av hennes vänner i bilen, och de skulle som de så fint gapade;

-TAAAAAAAAAGGAAAAAAAAA!!!!

Tjugoåringen fick prinsesskrona, spira och clipsörhängen i plast.

Musiken dundrade i högtalarna så jag tror att bilen hoppade fram längs vägen.

De knäppte kort och skålade, och ideligen bytta de låt så man aldrig fick höra färdigt.

- Den här är skitbra, gapade någon, och fick ett NEEEEEEEEJ, till svar, och så höll de på tills det var dags att kliva ur.

När jag vände hem var det tyst i bilen.

bara några tomflaskor som rullade under sätet och störde lugnet.

Han med de blå skjortorna körde bakom.

I hans bil hade de pratats politik, för där satt en ung flicka som engagerat sig politiskt.

Hon värnade om den lilla människan, sade hon.

Det tycker jag är bra.

Någon måste ju tänka på den.

Nu var det inte dvärgar hon menade utan de som hade det svårt.

Som hamnat utanför.

Och inte på egen hand hittade tillbaka.

Sedan ropade hon skål och for ur bilen.

Och han med de blå skjortorna hittade vägen hem.

Fast det kanske var för att jag åkte framför.

Men gör det då människa, tänker ni.

Fast det är inte så hilma lätt kan jag tala om.

För den sitter fast.

Dragkedjan rör sig inte en millimeter, hur jag än försöker.

Inte nog med det, jag fick heller inte av mig jackan förut.

Där hade dragkedjan fastnat i halsduken.

Fast den är av nu.

Men inte stöveln.

Jag vill verkligen ta av den.

Annars får jag väl gå med en toffel och en stövel tills Han med de blå skjortorna kommer hem.

Han kanske kan hjälpa mig.

Annars får jag väl leva med en stövel på resten av livet.

Det kommer att se dumt ut.

I dag skall jag till gymet för tredje gången på en vecka.

Det är väl nästan olagligt?

Här kommer jag, och med mitt idoga lyftande och dragande sliter jag ut maskinerna så de andra bara suckar och blir skitsura för de har ju faktiskt betalat för ett helt år, och så är maskinerna redan utslitna.

Dålig stil!

Eller nej.

Inte vet jag, men är det en karl, är det väl ett?

.

I dag har jag, precis som det är bestämt, inte köpt någonting nytt.

Men begagnat.

Vi åkte bil hem från jobbet i dag, och på vägen åker man igenom ett litet samhälle där det finns en Second Hand butik, som jag många gånger tänkt stanna vid.

Nu for jag som vanligt förbi, trots att jag såg att den var öppen.

Muttrade lite för mig själv att jag ändå inte hade kontanter.

Men då kvicknade Han med de blå skjortorna till, och sade att det hade han.

Jag gjorde en otroligt olaglig U-sväng och for tillbaka.

Inne i butiken fanns två gråhåriga damer.

De var inte till salu, men de hade saker som var det.

Det första jag såg var ett par bedårande skor!

Bruna i skinn.

Spetsiga i fram och en inte allt för häg klack, men dock, en klack.

Möjligtvis använda inomhus en gång.

Men de var second hand.

Och det får jag köpa.

Femtio riksdaler fick jag punga ut med, och det är nästan gratis.

Den ena damen tyckte det var synd och skam att skorna skulle ligga i en gammal konsumkasse som den andra damen plockade fram, så de letade reda på en papperskasse och lite silkespapper att linda dem i.

Han med de blå skjortorna utbrast

Lade huvudet på sned och log så glatt.

För att han var glad att de bara kostade femtio kronor?

För att han trodde att jag skulle trippa omkring i dem naken?

För att han faktiskt tyckte de var fina?

Tyvärr tror jag inte att jag kan hävda att jag inte får köpa något nytt nu när det är dags för present till Hon som fyller tjugo på lördag.

Om det inte är en bil.

Nu är det ingen bil, utan en helt annan sak.

Som jag också handlade i dag.

Alldeles alldeles ny.

Och det får jag.

Om det inte är till mig själv.

Jag vet inte vad den heter, men jag kan höra den.

Har jag berättat om mitt nyårslöfte förresten?

Meningen är att jag inte skall köpa något nytt under första halvåret av tjugohundratolv.

Second Hand går bra, men inte nytt.

Gäller dock inte underkläder eller smink.

Jag vill inte ha begagnade läppstift.

Oh, gud vet ni vad jag hörde på radio!

En människa, en svensk, som på sjuttiotalet köpt en begagnad väska i en butik i London.

Många år senare hittar hon, i fodret, en oerhört värdefull diamantring!

Det är ju sensationellt!

Den var värd hur mycket som helst.

Tänk om jag hittar något värdefullt i en gammal väska jag köper första halvåret av tjugohundratolv.

Till exempel en papperslapp med en outgedd Beatleslåt som John Lennon skrev samma dag han dog!

Eller en dinosaurietand från en streptosauriusikockus!

Med en lagning i!

Eller en anänd trosa som Marilyn Monroe hade slabbat spermier från Kennedy i!

Jag kunde ju säga upp mig direkt.

Åka runt i världen, fast inte så långt förstås, och rota i gamla väskor och fickor efter kvarglömda saker som var värda massor av pengar.

Och rätt som det var när jag rotade tillräckligt djupt hittade jag verkligheten som med fula ögon glodde på mig.

Granskade mig uppifrån och ner.

Nerifrån och upp.

Och sade att jag fick skärpa mig.

För jag hade ett jobb att sköta.

En verklighet att förhålla mig till.

Det går inte bara att fladdra iväg så där, vuxna människa.

Sade ögonen.

Jävligt tydligt.

Så jag suckade.

Och gick hem.

Dessutom är det ju nytt år kom jag på.

Tjugohundratolv.

Det året skall jag fylla fyrtiofem.

Men först skall Hon som flyttat hem fylla tjugo.

Det är om fem dagar.

Om fyra dagar skall jag stå vid spisen och baka och baka.

Det är så det brukar bli när det vankas kalas.

Jag minns när barnen var små och hade kalas.

Pyamaskalas.

Alla skulle ha pyamas eller nattlinne.

Killarna brottades och låg och rullade under något skåp när tjejerna ville leka eller dansa.

De stod med armarna i kors och sade till dem att komma fram från sina gömmor, annars kunde de lika gärna gå hem.

De ville de gärna, bara de fick sina godispåsar först.

Och alltid var det någon som åt för många chokladbollar, eller ramlade och slog sig och ville ringa sin mamma som trodde att hon äntligen skulle få en lugn stund när ungen för- en- gångs- skull -var- på- kalas.

Sedan var det alltid någon som glömde hämta sitt barn, som trodde att den skulle sova över för det var ju faktiskt pyamasparty.

Nej.

Så var det sällan.

Sedan blev de större och hade party, och sedan blev de ännu större och hade ingenting alls, utom för släkten.

Kalas, så trist liksom.

Hur som helst.

Nytt år - nya kalas att se fram emot.

Egna och andras.

God fortsättning på 2012.

 

 

Jag har varit hos tandläkaren.

Sköter mina tänder intill perfektion.

Har dock en tand som är halv, och där man rotfyllt och lagt på en slags lagning på det som är kvar.

Nu har den lagningen släppt lite och liksom gliiiiipar.

Tandläkaren petade och petade med sina jäkla instrument, och sade att han inte visste om tanden fått en fraktur, eller om det bara var lagningen som släppt.

Fraktur!

Det låter ju skitfarligt.

Fick en ny tid.

Tjugofemte januari.

Jag kommer att må så dåligt den tjugofemte januari.

Gynstolen är ingenting jämfört med tandläkarstolen.

Den hoppar man ju bara upp i, känner sig utlämnad i max fem minuter, och sedan hoppar man ner och klär på sig.

Sällan blir man kallad till återbesök där de vill gräva ytterligare femtio minuter.

Femtio minuter!

Jag hörde att tandläkaren sade det till sköterskan.

Tänker han döda mig!

Kan man ta lugnande?

En grogg?

Fast då kanske man blir så avslappnad att man sväljer tungan och dör.

Fan fan fan.

Jag längtar till den tjugosjätte januari.

När allt är som det skall igen.

Och det är ett år till jag blir kallad igen...