Men.
I går skulle Han med de blå skjortorna och jag åka till Myrorna för att kika på lite second hand saker.
Ni vet sådant jag får köpa.
Eftersom bilen gick på ångor sedan Hon som fyllt tjugo haft den, tvingades vi tanka innan vi kunde åka vidare.
I godan ro sitter jag i den varma bilen och väntar och då ser jag hur Han som jobbar på macken, kommer ut med siktet inställt på min bildörr.
Väl framme ser jag att han sneglar på Han med de blå skjortorna, och sedan öppnar han min dörr och sträcker fram ett nytvättat grönt äpple inlindat i en servett.
-Varsågod! säger Han som jobbar på macken och strålar som en sol.
-Två fulländade skapelser på en och samma plats.
Jaha?
Är ungefär det jag tänker, men får ur mig:
-Tack snälla Rulle, precis vad jag behöver. Lite färdkost. Vad gott!
Jag sneglar på Han som nästan tappat hakan och får ur sig något om att nu måste ju han också se till att uppvakta hustrun.
Eller något.
-Ja, eller så kan du göra så här, fortsätter Han som jobbar på macken, och går ner på knä i snålblåsten.
Han sjunger någon vers ur en gammal kärleksballad och jag vet inte vart jag skall ta vägen.
Han som nu är farligt nära att trampa på sin egen haka, har tankat klart och hoppar in i förarsätet.
Jag tackar så hjärtligt för det gröna äpplet och ler stort.
Det är sannerligen inte varje dag man blir uppmärksammad på det där viset.
Det spelar ingen roll att han som gjorde det är lite udda, det var ändå så modigt.
Så oväntat.
Så osvenskt.
Och att han tvättat av äpplet dessutom.
Så att jag inte skulle få i mig några oönskade baciller från människor som tagit i det äpplet med smutsiga fingrar.
Jag saknar ord.
Det är synd och skam att den mannen inte har någon flicka att uppvakta och älska.
Men jag unnar honom det.