Låter det inte underbart?
Tänk om det var så man kände i stället för att tänka på hur jävla dålig man är hela tiden.
"Här går jag och duger".
Smaka på den.
Sedan är det ju bra om man menar det också.
Jag duger.
Jag behöver inte ändra något.
Jag är som jag är, och det är bra det.
Jag vill inte vara någon annan.
Vad vore jag utan de där groparna i låren, som förresten har blivit fler, och det är ju bra, eftersom de är så mycket jag?
Vad vore jag utan de grå håren som numer dyker upp här och var på kroppen, inte bara på huvudet?
Vad vore jag utan det töjbara skinnet som tillåter så mycket, men som glömmer bort att ta tillbaka det det gett?
Vad vore jag utan ålderfläcken på kinden, som förresten blivit större, eller har den inte?
Ja.
Inte fan vet jag.
För här går jag och duger.