För exakt femton dagar sedan.
För sexton dagar sedan stod jag hela långa dagen vid spisen.
Bakade tårtor som jag borde ha fotograferat.
De var fina.
Sedan hade hon önskat pajer till henne själv och de vänner som skulle dyka upp på kvällskvisten.
På dagen dök de andra upp.
Släkten talar jag om då.
De fick tårta och kaffe.
Hon som fyllde tjugo fick fina presenter och var lycklig över det.
Vi hade köpt en systemkamera som hon längtat efter.
Ja, och sedan dök de där vännerna upp och det var ett väldigt kacklande runt matbordet.
I takt med att kacklet ökade, höjdes också volymen på stereon.
Tjoho vad kul de hade.
Vi satt och kurade i ett TV-rum för att när det passade ungdomarna köra till krogen.
Konstigt nu för tiden det där med krogen.
Det är inte alls som på min tid.
Nu för tiden öppnar inte dansgolvet förrän kl tjugofyra.
Är inte det konstigt?
Klockan tjugofyra har man ju nästan hunnit somna.
Hur om helst.
Jag fick födelsedagsbarnet själv, och tre av hennes vänner i bilen, och de skulle som de så fint gapade;
-TAAAAAAAAAGGAAAAAAAAA!!!!
Tjugoåringen fick prinsesskrona, spira och clipsörhängen i plast.
Musiken dundrade i högtalarna så jag tror att bilen hoppade fram längs vägen.
De knäppte kort och skålade, och ideligen bytta de låt så man aldrig fick höra färdigt.
- Den här är skitbra, gapade någon, och fick ett NEEEEEEEEJ, till svar, och så höll de på tills det var dags att kliva ur.
När jag vände hem var det tyst i bilen.
bara några tomflaskor som rullade under sätet och störde lugnet.
Han med de blå skjortorna körde bakom.
I hans bil hade de pratats politik, för där satt en ung flicka som engagerat sig politiskt.
Hon värnade om den lilla människan, sade hon.
Det tycker jag är bra.
Någon måste ju tänka på den.
Nu var det inte dvärgar hon menade utan de som hade det svårt.
Som hamnat utanför.
Och inte på egen hand hittade tillbaka.
Sedan ropade hon skål och for ur bilen.
Och han med de blå skjortorna hittade vägen hem.
Fast det kanske var för att jag åkte framför.