Jag vet inte vad den heter, men jag kan höra den.
Har jag berättat om mitt nyårslöfte förresten?
Meningen är att jag inte skall köpa något nytt under första halvåret av tjugohundratolv.
Second Hand går bra, men inte nytt.
Gäller dock inte underkläder eller smink.
Jag vill inte ha begagnade läppstift.
Oh, gud vet ni vad jag hörde på radio!
En människa, en svensk, som på sjuttiotalet köpt en begagnad väska i en butik i London.
Många år senare hittar hon, i fodret, en oerhört värdefull diamantring!
Det är ju sensationellt!
Den var värd hur mycket som helst.
Tänk om jag hittar något värdefullt i en gammal väska jag köper första halvåret av tjugohundratolv.
Till exempel en papperslapp med en outgedd Beatleslåt som John Lennon skrev samma dag han dog!
Eller en dinosaurietand från en streptosauriusikockus!
Med en lagning i!
Eller en anänd trosa som Marilyn Monroe hade slabbat spermier från Kennedy i!
Jag kunde ju säga upp mig direkt.
Åka runt i världen, fast inte så långt förstås, och rota i gamla väskor och fickor efter kvarglömda saker som var värda massor av pengar.
Och rätt som det var när jag rotade tillräckligt djupt hittade jag verkligheten som med fula ögon glodde på mig.
Granskade mig uppifrån och ner.
Nerifrån och upp.
Och sade att jag fick skärpa mig.
För jag hade ett jobb att sköta.
En verklighet att förhålla mig till.
Det går inte bara att fladdra iväg så där, vuxna människa.
Sade ögonen.
Jävligt tydligt.
Så jag suckade.
Och gick hem.