Det är bara jag igen, om ni undrar...

Som inte har överseende med andra människor.

Eller andra människors kroppslukt och kroppsljud.

När man är tågpendlare underlättar det om man är tolerant.

Jag trodde mig vara tolerant.

Inget kunde vara mer fel.

Som till exempel härom dagen.

När jag hamnar bredvid en man, modell större.

Som ljudligt snarkar sig igenom hela resan.

Jag kunde inte koncentrera mig på den oerhört spännande bok jag sett fram emot att få läsa.

I ögonvrån ser jag han med de blå skjortorna.

Han har lurar på.

Ser på film i sin Ipad.

Hör ingen som snarkar.

När jag stiger upp från sätet råkar jag bonka till den snarkande mannen, så hans löständer ploppar ut och hamnar på golvet.

Ljuger jag lite igen.

En annan dag, en annan människa som stör min läsro.

Han sitter och drar in snor hela resan.

Drar in och drar in och drar in.

Vad är det för fel med att ta en näsduk och snyta sig, och skona sin omgivning från äckelljudet?

När jag stiger upp från sätet råkar jag bonka till den snoriga mannen så hans näsa trillar av och hamnar på golvet.

Inte heller nu talar jag sanning.

Några dagar senare är det dags igen.

Hamnar bredvid en man, varför är det alltid män? som stinker något överjävligt.

Han tycker säkert att han doftar underbart för han har sprayat ner hela sig med sin favoritdoft.

Det han inte förstår, är att den ljuvligaste doft blir kväljande efter åtta femton tjugotvå sprut.

Jag försöker hålla andan och blir yr i huvudet.

Svårt att läsa när texten fladdrar hit och dit pga syrebrist i hjärnan.

Han med de blå skjortorna sitter några rader bort.

Bredvid en kvinna som säkerligen varken stinker eller väsnas.

När jag stiger upp från sätet råkar jag ta fram min parfym och spraya den stinkande mannen i ansiktet, som blir glad eftersom han inte visste att man kan ha parfym även där.

Nu är det sista gången jag ljuger.

Tyvärr är det inte sista gången jag åker tåg.

Om och om igen kommer dessa människor att testa mitt tålamod.

Och om och om igen kommer jag att bita ihop, för det är så jag gör.

Det var härom dagen.

Jag viftar med armarna för att han med de blå skjortorna skall förstå att han skall vrida ner ljudet.

Det är något som knaprar, säger jag och flackar hit och dit med blicken som om det lättare skulle få mig att lokalisera varifrån knapret kommer.

Det är den där förbannade bra hörseln jag begåvats med som gör sig påmind, för han som motvilligt skruvat ner ljudet hör ingenting.

Det är väl diskmaskinen, försöker han.

Nej, det är något annat.

Jag sträcker ut nacken och intensifierar mitt lyssnande.

Det kommer från vedkorgen.

Är det en mus i vedkorgen?

Vi smyger fram, för nu hör även han det knaprande ljudet.

Jag plockar upp en vedpinne, och kan man tänka sig.

Det är i vedpinnen det knaprar.

Bakom barken sitt en liten knaprare av något slag och smaskar.

Han har ingen aning om att han ligger i min vedkorg och väsnas.

Han tror att han är ute i någon skog och har det trevligt, men så är det inte alls.

Vilken oerhört trist tillvaro tänker jag.

Att sitta dag ut och dag in i en vedklump och gnaga sig igenom livet.

Till vilken nytta?

Varför sitter han där?

Hur som helst så knaprar det i den där vedpinnen oavsett när man lyssnar.

Dag som natt.

Sover han aldrig?

Längtar han inte efter dagsljus?

Fast det kanske är därför han knaprar.

För att få komma ut i ljuset en vacker dag.

Synd för honom att han kommer att sluta som ett brinnande kryp i min kamin.

Men det är ödet.

Eller karma.

Om jag inte sköter mig kan det vara jag som återföds som en knaprande skalbagge i nästa liv.

Jag vill helst inte det.

Därför tänker jag plocka ut det där krypet innan jag stoppar vedträt i kaminen.

En livräddare.

Det är vad jag är.

Det är fjortonåringen som gapar, och ordet hon förbjuder mig att nämna är "Prioritera".

Med stort P.

Eller med stora bokstäver rakt av.

PRIORITERA.

Ett jävla skällsord.

Det är för att hon har religionsprov i morgon.

Fyrtiofem sidor kristendomslära.

Visade det sig, sisådär sexton timmar innan provet skall skrivas.

Sexton jävligt trötta timmar, och dessutom har man ju så otroligt mycket annat man måste göra under den här tiden.

Som att se på Big Brother.

Som att sova middag.

Som att basta.

Som att träna.

Jag kan inte minnas när hon någonsin tränat förut, men nu bara måste det bli av, för hon är ju så fet upptäckte hon just.

Och eftersom jag inte tillåter henne att gå på den önskade barnmats-dieten så måste hon träna, fattar jag väl?

Eller om hon skulle sluta äta i stället?

Då går jag väl ner i vikt, frågar hon som redan vet svaret, men gör sig löjligt dum.

Jag suckar till svar, att kroppen måste ha energi för att orka.

Så där som jag sagt ungefär etthundrafemtiotvå gånger förut.

Men om jag bara äter bananer då, fortsätter hon som vill trötta ut mig.

Jag svarar inte, suckar bara.

Men jag orkar inte mer människa!

Sluta fråga om du inte vill höra svaren!

Härlig kommentar att få när man är så där lagom sliten efter en elva timmar lång arbetsdag.

Varför kan människan inte bara förstå att prioritera är vad man måste göra.

Livet igenom.

Jag undrar bara när hon tänker börja?

Lustigt ord egentligen.

Men det är kvällens status.

Solokvist.

Han med de blå skjortorna började dagen med att försova sig.

Kl 07.03 for han ur sängen.

Kl 07.03 skulle han egentligen ha suttit med kaffe och tidning.

Inget annat.

Så var det ju planerat.

Nu blev hela tidsschemat fördröjt!

Bak och fram!

Upp och ner!

Och inte fanns de där jävla liftkorten där de skulle finnas heller.

För de skall ju ligga i jackan.

De ligger inte i jackan.

"Men det är ju själva faan, att de inte får ligga i jackan när de skall ligga i jackan".

Rister jackan fram och tillbaka.

Det är den gänglige tonårssonen som tar ton.

"Men de skall ju ligga i jackan"!

"Och sena är vi också"!

Nära ett sammanbrott.

Hans vanliga sansade jag ringer när de nästan är framme.

Sammetsrösten som jag älskar säger att allt gått bra.

Nu väntar skidbacken.

.

Jag är i staden med flickan som skall bli balens drottning.

Den utvalda klänningen är klassiskt vacker.

Avundsvärd.

Där står hon med rosor på kinden och böljande lockar.

Vrider och vänder.

Kritiskt granskande.

Lika bedårande som Grace Kelly.

Han som skall stå vid hennes sida ler nöjd.

Han är stolt.

Senare köper han en kostym som klär honom utmärkt.

Jag vet att de kommer att vara utomordentligt vackra tillsammans.

.

Fjortonåringen som hittat ett nytt "hem", är beordrad att äta middag på den adress hon är skriven.

Hur tänker jag nu?

Inte tänker hon komma hem till middag.

Kan jag fetglömma.

Tusen sms senare har jag fått henne att förstå att det inte är hon som dikterar villkoren.

Hon följer dem.

Minns inte när hon åt middag vid samma bord som jag en helg senast.

Är det så förfärligt att göra det någon gång då och då.

Verkar hon tycka i alla fall.

Men nu hade jag bestämt mig.

Hon får glo med svart blick hur mycket hon vill när hon kommer hem.

Men sitta ner och äta.

Det skall hon banne mig.

.

Innan hon sover över hos någon som inte bor här.

Den heter inte hemma.

Den heter Katrineholm.

Dit måste man åka varje helg och umgås med nyfunna vänner.

Säger jag ingenting om.

Bara bra att hon vidgar sina vyer.

Men.

Det är inte gångavstånd.

Hon måste åka tåg.

Tågresor kostar pengar.

Man kan åka tre ungdomar på en vuxenbiljett, har de upptäckt.

Då blir det så gott som gratis.

Så gott som gratis är också pengar, har de upptäckt.

Därför har man uppfunnit en ny taktik.

Man knölar in sig hela gänget på toaletten vid påstigningen.

Sitter sedan där de tolv minuter det tar för tåget att komma till himlen på jorden.

Rusar av.

Jag är förfärad.

Man får inte göra så.

Det är förbjudet. Vad gör ni om de kommer på er, frågar jag.

Men vi säger ju inte våra riktiga namn, så klart.

Fattar jag väl?

Men om de slänger av er då? fortsätter jag.

Ah, men då är vi redan framme, för nästa stopp är Katrineholm.

Smart va!? Tycker hon och klickar på sin telefon.

Ja vad skall man säga?

Mer dumt än smart, tycker jag nog.

Ring!

Fjortonåringen skickar ett sms från himlen på jorden.

Hon borde sitta på tåget för hemfärd vid det här laget.

Hon vrålar i falsett i örat på mig att de hamnat på fel tåg, för den där jävla idiotkonduktören lurade dem och sade att det var deras tåg, fast det inte var det!

Nu har vi åkt förbi Flen!

Vi är på väg mot Stockholm!

Där ser man. Mot Stockholm minsann. En fredagkväll.

De kliver av i Södertälje och kommer slutligen hem en bra stund senare.

Detta avskräcker henne inte, då hon dagen efter bönar och ber om att få ÅKA HEM!

Jag längtar hem. Ojar hon sig.

Hem frågar jag? Du är ju hemma.

Jamen till Katrineholm så klart. Vad trodde du? Och kan jag förresten få sova hos C i natt också?

Jag förstår inte att hon ens frågar.

Å andra sidan är det väldigt mycket jag över huvud taget inte förstår längre när det gäller henne.

Kanske blir det bättre när hon fyller femton.

Någon som vill slå vad?

Solen sken och fåglarna kvittrade.

Underbart.

Ljuger jag lite.

Jag tillhör inte de som njuter av löparrundor.

Inte förrän de är över.

Dessutom är jag livrädd att möta någon jag känner.

Jag är nämligen skitful i mössa.

Ser inte klok ut.

Men det är tyvärr ett måste så här års.

Sedan hittade jag några pigga snödroppar i min rabatt.

Och lite hundbajs som den lilla valpen lämnat efter sig.

Snön smälter undan mer och mer, och man skymtar här och var, det som skall bli en frodigt grön gräsmatta om ett tag.

Det blir nog vår i år också.

Mitt på blanka dagen i dag såg jag månens silhuett.

Och jag kan återigen inte låta bli att fascineras över att den finns där.

Dag som natt.

På samma ställe.

Att den inte fladdrar iväg och dyker upp lite här och var på himlavalvet.

Sedan tog jag i alla fall en dusch.

Han med de blå skjortorna satt på sin spinningcykel ett par våningar upp.

Jag kunde höra hur det svischade om cykeln.

Sedan blev det kväller och han öppnade den vinflaska jag överraskat honom med.

En Shiraz, eller hur det stavas.

Han sade att det var ett snällt vin.

Tur.

På TV var det melodifestival och fel låt vann.

Han som vann hade glassplitter i ögon och mun men var glad ändå.

Sedan kom en ilsken fjortonåring hem som för sitt liv inte kan förstå varför man måste vara hemma ibland.

Det var en kväll som många andra, och för den är jag glad.

Man känner doften.

Man gör små hoppsasteg.

Nu kan man tro att det är våren som doftar, och att man hoppar av lycka.

Sanningen är en annan.

Doften som landar i näsborrarna är ingen väldoft, utan stanken av hundskit.

Den som hundägarna glatt glömt kvar i snön, och så fint ligger kvar, när densamma försvinner.

Mellan skithögarna får man kryssa och be en stilla bön, att man skall slippa sätta sig i en varm tågkupé, med en hundkoka under foten.

Samma sak varje vår.

Jag har bestämt mig för, att nästa gång jag ser någon titta åt ett annat håll när hunden gör en stor hög, så skall jag plocka upp skiten, följa efter vederbörande och lägga den i brevlådan.

Hälla ut den ur hundbajspåsen.

Så kan de läsa en bajsig tidning vid frukostbordet.

Det blir roligt.

Tycker kanske inte de, men det ger jag blanka fan i.

Orkar man inte plocka upp efter sina husdjur skall man inga ha.

Enkel matematik.

Och jag är skitbra på att räkna.

I dag pakerade jag och han med de blå skjortorna, två solstolar i vår trädgård.

Väl påpälsade och inlindade i filtar, satt vi sedan någon timma och bara njöt.

Ända tills en gaptrut till skata kom och satte sig i vår enorma ek.

Det är ett fasansfullt läte de där fåglarna begåvats med.

Men bortsett från henne, ljuvligt!

Känner mig oerhört lycklig över vetskapen att våren är i antågande.

Och sommaren.

Det känns i kroppen att det varit en lång, kall, mörk vinter.

Samtidigt är det en jävla tur att sommaren låter vänta lite på sig.

Om man ser till var man skulle behöva spendera mest tid när man besöker stranden.

Stavas v.a.s.s.e.n.

Vassen.

Där skulle jag ligga med mina sladdriga ben och skvalpa.

Bland yngel, slam och ljummet barnkiss.

Vore trevligt.

För att undvika detta skall jag göra som min nittonåring.

Nyss ville hon knappt gå mellan köket och vardagsrummet, och nu tränar hon så gott som varje dag.

Är inte det fantastiskt.

Dock har hon ett annat mål i sikte.

Nämligen balen.

Studentbalen närmar sig med stormsteg och den skall gästas med värdighet.

Fin frisyr och vacker klänning på vacker flicka.

Balens drottning, som det så fint heter.

Och jag vet att det är hon, som kommer att vara just det.

Kvällens vackraste flicka.

Det är bara jag som tjoar igen, om ni undrar.

Har varit hos frissan, och lägg här märke till min ton.

Jag är inte deprimerad efter besöket.

Det är för att jag den här gången var väldigt tydlig med mitt önskemål.

Ljusa slingor och lite kortare i nacken.

Säger jag i en vänlig ton.

Det är mitt nya tuffa jag som kliver fram och kräver godkända resultat.

Frisören gör som jag säger.

Det enda som inte är bra är att hon pratar SKITHÖGT!

Jag vet inte om det är något fel på mina öron, men jag hör verkligen alldeles för bra för mitt eget bästa.

Jag skulle önska att jag begåvats med hälften så bra hörsel.

För det är tamejfan olidligt när någon, låt säga den här frisören, gapar med sin megafontrut i mitt öra.

Jag vill stoppa en strumpa i munnen på henne, men jag har ingen att tillgå.

Eftersom det är en liten stad jag bor i, och jag känner igen henne, vill jag inte vara ohyfsad och be henne om en strumpa som jag kan köra ner i hennes hals.

Hade det varit en helt okänd frisör kunde jag hävda att jag hade fel på hörselgångarna, och att när man tilltalar mig, så gör man det mjukt och behagligt.

Inte som en jävla böneutropare!

Och jag ljuger inte.

Jag mår fysiskt illa av höga ljud.

Som när han i de blå skjortorna helt besinningslöst vänder blad i tidningen om mornarna.

Som om det var åskan som gick!

En radio som helt omotiverat skrålar någonstans kan göra mig galen.

Tågkonduktören som gapar i högtalaren att man kliver av på vänster sida i tågets färdriktning vid nästa stopp.

Honom vill jag döda.

Regndroppar som liksom smäller på fönsterbläcket resulterade för några år sedan att jag lade ut  frottéhanddukar för att överhuvudtaget kunna sova.

Jag vill ha en behaglig tillvaro och den inkluderar inte ljud som skär sönder mitt huvud.

Jävla gnällkärring.

Tycker ni.

Men det kommer med åldern.

Och jag är faktiskt fyrtiofyra.

Solen skiner som aldrig förr.

Jag lämnade jobbet tidigare i dag eftersom det vankas kalas.

Med köpetårta.

Jag som brukar vara den som får baka åt andra, bakar nu inte ens åt mig själv.

Det är för att jag har ett jobb att sköta.

Jobbet gör mig oerhört trött i huvudet, och det är omöjligt att vara oerhört trött i huvudet och baka samtidigt.

Jag kan det i alla fall inte.

Det finns ju de som sett bildbevis på hur det kan gå då.

Därför bjuder jag i dag på ICA:s Carl-Gustav tårta.

Det är den enda köpetårta jag kan äta.

Tycker egentligen inte om tårta över huvud taget.

Men om jag inte får hemgjord, utan måste köpa, blir det C-G-tårta.

Till den som äter enligt GI-metoden serveras - ingenting.

Vad äter de människorna egentligen.

Jag tänkte typ sockerfri glass med banan.

Visade sig vara helt åt skogen, då banan egentligen stavas socker.

Resten av gänget är allätare och jag misstänker starkt att även porslin kan slinka ner, om man inte ser upp.

Ny gäst i detta kalassammanhang är den lilla hunden.

Hon som lärt sig älska mig, men gett min mor titeln "hundmördare".

I går var de på besök hos henne, och den lilla hunden både kissade och bajsade på sig av skräck.

Är det inte lustigt.

Hur kroppen reagerar och sätter igång att tömma tarmen för att man blir rädd.

Vad betyder det?

Vad är syftet.

Gäller det bara hundar?

Skulle ju vara skitjobbigt om jag tex åkte bil.

Tvingades tvärbromsa.

Fick hjärtklappning och blev jätterädd.

Bajsade på mig.

Hela världen skulle vara fylld av bajsluktande människor.

Bajslukt kan i vissa fall framkalla kräkreflexer.

Skulle hela världen vara full av bajsluktande människor, och folk som kräktes till höger och vänster.

Och gud vad konstigt det här blev alltsmmans.

Jag skulle bara säga att det är en alldeles, alldeles underbar dag.

Att fylla år på.

Hurra Hurra hurra!

Den andra mars har jag födelsedag.

Fyrtiofyra år har jag traskat runt på den här jorden.

Eller fyrtiotre.

Jag sprang väl inte direkt, det första jag gjorde.

Det tog väl ett år eller så.

Men i alla fall.

Fyyyyyrtiooooofyyyyraaaa.

Allt på den här kroppen är således fyrtiofyra år gammalt.

Vissa material rostar vid fyrtiofyra.

Känner mig lite rostig i huvudet, men jag tror det går över.

Saker som inte går över, utan snarare blir värre, är att armarna blivit för korta.

Det är väl konstigt.

Med tanke på hur man slitit och släpat i sina dar, borde man ju ha chimpansarmar vid det här laget.

Men mina är för korta.

Hur mycket jag än sträcker ut dem för att kunna se texten i tidningen de håller i, så räcker de inte till.

Har skaffat läsglasögon.

De skaver bakom ena örat, för den lilla hundvalpen har tuggat på dem.

Men de fyller sin funktion ändå, och jag behöver inte beställa armproteser.

Förutom kroppens övriga förfall som jag skrivit om tidigare, så har jag gjort en ny upptäck.

Min huvudsvål är rosa.

Jag vill inte ha rosa huvudsvål.

Varför har jag det?

Vill minnas att min älskade mormor, som så länge jag kan minnas var alldeles vithårig, även hade en rosa skalp.

Är det något man får på köpet med de grå?

I sådana fall vill jag avbeställa.

Var gör man det?