Det är bara jag igen, om ni undrar...

Den heter inte hemma.

Den heter Katrineholm.

Dit måste man åka varje helg och umgås med nyfunna vänner.

Säger jag ingenting om.

Bara bra att hon vidgar sina vyer.

Men.

Det är inte gångavstånd.

Hon måste åka tåg.

Tågresor kostar pengar.

Man kan åka tre ungdomar på en vuxenbiljett, har de upptäckt.

Då blir det så gott som gratis.

Så gott som gratis är också pengar, har de upptäckt.

Därför har man uppfunnit en ny taktik.

Man knölar in sig hela gänget på toaletten vid påstigningen.

Sitter sedan där de tolv minuter det tar för tåget att komma till himlen på jorden.

Rusar av.

Jag är förfärad.

Man får inte göra så.

Det är förbjudet. Vad gör ni om de kommer på er, frågar jag.

Men vi säger ju inte våra riktiga namn, så klart.

Fattar jag väl?

Men om de slänger av er då? fortsätter jag.

Ah, men då är vi redan framme, för nästa stopp är Katrineholm.

Smart va!? Tycker hon och klickar på sin telefon.

Ja vad skall man säga?

Mer dumt än smart, tycker jag nog.

Ring!

Fjortonåringen skickar ett sms från himlen på jorden.

Hon borde sitta på tåget för hemfärd vid det här laget.

Hon vrålar i falsett i örat på mig att de hamnat på fel tåg, för den där jävla idiotkonduktören lurade dem och sade att det var deras tåg, fast det inte var det!

Nu har vi åkt förbi Flen!

Vi är på väg mot Stockholm!

Där ser man. Mot Stockholm minsann. En fredagkväll.

De kliver av i Södertälje och kommer slutligen hem en bra stund senare.

Detta avskräcker henne inte, då hon dagen efter bönar och ber om att få ÅKA HEM!

Jag längtar hem. Ojar hon sig.

Hem frågar jag? Du är ju hemma.

Jamen till Katrineholm så klart. Vad trodde du? Och kan jag förresten få sova hos C i natt också?

Jag förstår inte att hon ens frågar.

Å andra sidan är det väldigt mycket jag över huvud taget inte förstår längre när det gäller henne.

Kanske blir det bättre när hon fyller femton.

Någon som vill slå vad?