Det är bara jag som tjoar igen, om ni undrar.
Har varit hos frissan, och lägg här märke till min ton.
Jag är inte deprimerad efter besöket.
Det är för att jag den här gången var väldigt tydlig med mitt önskemål.
Ljusa slingor och lite kortare i nacken.
Om saxen så mycket som snuddar vid strån som inte sitter i nacken tar jag saxen och hackar ihjäl dig.
Säger jag i en vänlig ton.
Det är mitt nya tuffa jag som kliver fram och kräver godkända resultat.
Frisören gör som jag säger.
Det enda som inte är bra är att hon pratar SKITHÖGT!
Jag vet inte om det är något fel på mina öron, men jag hör verkligen alldeles för bra för mitt eget bästa.
Jag skulle önska att jag begåvats med hälften så bra hörsel.
För det är tamejfan olidligt när någon, låt säga den här frisören, gapar med sin megafontrut i mitt öra.
Jag vill stoppa en strumpa i munnen på henne, men jag har ingen att tillgå.
Eftersom det är en liten stad jag bor i, och jag känner igen henne, vill jag inte vara ohyfsad och be henne om en strumpa som jag kan köra ner i hennes hals.
Hade det varit en helt okänd frisör kunde jag hävda att jag hade fel på hörselgångarna, och att när man tilltalar mig, så gör man det mjukt och behagligt.
Inte som en jävla böneutropare!
Och jag ljuger inte.
Jag mår fysiskt illa av höga ljud.
Som när han i de blå skjortorna helt besinningslöst vänder blad i tidningen om mornarna.
Som om det var åskan som gick!
En radio som helt omotiverat skrålar någonstans kan göra mig galen.
Tågkonduktören som gapar i högtalaren att man kliver av på vänster sida i tågets färdriktning vid nästa stopp.
Honom vill jag döda.
Regndroppar som liksom smäller på fönsterbläcket resulterade för några år sedan att jag lade ut frottéhanddukar för att överhuvudtaget kunna sova.
Jag vill ha en behaglig tillvaro och den inkluderar inte ljud som skär sönder mitt huvud.
Jävla gnällkärring.
Tycker ni.
Men det kommer med åldern.
Och jag är faktiskt fyrtiofyra.
ja!!! jävla gnällkärring!
skriven