Som inte har överseende med andra människor.
Eller andra människors kroppslukt och kroppsljud.
När man är tågpendlare underlättar det om man är tolerant.
Jag trodde mig vara tolerant.
Inget kunde vara mer fel.
Som till exempel härom dagen.
När jag hamnar bredvid en man, modell större.
Som ljudligt snarkar sig igenom hela resan.
Jag kunde inte koncentrera mig på den oerhört spännande bok jag sett fram emot att få läsa.
I ögonvrån ser jag han med de blå skjortorna.
Han har lurar på.
Ser på film i sin Ipad.
Hör ingen som snarkar.
När jag stiger upp från sätet råkar jag bonka till den snarkande mannen, så hans löständer ploppar ut och hamnar på golvet.
Ljuger jag lite igen.
En annan dag, en annan människa som stör min läsro.
Han sitter och drar in snor hela resan.
Drar in och drar in och drar in.
Vad är det för fel med att ta en näsduk och snyta sig, och skona sin omgivning från äckelljudet?
När jag stiger upp från sätet råkar jag bonka till den snoriga mannen så hans näsa trillar av och hamnar på golvet.
Inte heller nu talar jag sanning.
Några dagar senare är det dags igen.
Hamnar bredvid en man, varför är det alltid män? som stinker något överjävligt.
Han tycker säkert att han doftar underbart för han har sprayat ner hela sig med sin favoritdoft.
Det han inte förstår, är att den ljuvligaste doft blir kväljande efter åtta femton tjugotvå sprut.
Jag försöker hålla andan och blir yr i huvudet.
Svårt att läsa när texten fladdrar hit och dit pga syrebrist i hjärnan.
Han med de blå skjortorna sitter några rader bort.
Bredvid en kvinna som säkerligen varken stinker eller väsnas.
När jag stiger upp från sätet råkar jag ta fram min parfym och spraya den stinkande mannen i ansiktet, som blir glad eftersom han inte visste att man kan ha parfym även där.
Nu är det sista gången jag ljuger.
Tyvärr är det inte sista gången jag åker tåg.
Om och om igen kommer dessa människor att testa mitt tålamod.
Och om och om igen kommer jag att bita ihop, för det är så jag gör.