Det är bara jag igen, om ni undrar...

Det var härom dagen.

Jag viftar med armarna för att han med de blå skjortorna skall förstå att han skall vrida ner ljudet.

Det är något som knaprar, säger jag och flackar hit och dit med blicken som om det lättare skulle få mig att lokalisera varifrån knapret kommer.

Det är den där förbannade bra hörseln jag begåvats med som gör sig påmind, för han som motvilligt skruvat ner ljudet hör ingenting.

Det är väl diskmaskinen, försöker han.

Nej, det är något annat.

Jag sträcker ut nacken och intensifierar mitt lyssnande.

Det kommer från vedkorgen.

Är det en mus i vedkorgen?

Vi smyger fram, för nu hör även han det knaprande ljudet.

Jag plockar upp en vedpinne, och kan man tänka sig.

Det är i vedpinnen det knaprar.

Bakom barken sitt en liten knaprare av något slag och smaskar.

Han har ingen aning om att han ligger i min vedkorg och väsnas.

Han tror att han är ute i någon skog och har det trevligt, men så är det inte alls.

Vilken oerhört trist tillvaro tänker jag.

Att sitta dag ut och dag in i en vedklump och gnaga sig igenom livet.

Till vilken nytta?

Varför sitter han där?

Hur som helst så knaprar det i den där vedpinnen oavsett när man lyssnar.

Dag som natt.

Sover han aldrig?

Längtar han inte efter dagsljus?

Fast det kanske är därför han knaprar.

För att få komma ut i ljuset en vacker dag.

Synd för honom att han kommer att sluta som ett brinnande kryp i min kamin.

Men det är ödet.

Eller karma.

Om jag inte sköter mig kan det vara jag som återföds som en knaprande skalbagge i nästa liv.

Jag vill helst inte det.

Därför tänker jag plocka ut det där krypet innan jag stoppar vedträt i kaminen.

En livräddare.

Det är vad jag är.