Det blev mörkt

Hoppsan!
Har varit hos frisören igen.
En annan frisör.
"Heaven or Hell" heter den.
Nej, hon som klippte mig hette inte Heaven or Hell, utan Maria.
Maria var en liten späd långhårig trettiofyraåring visade det sig.
Med smala handleder.
Det påpekade hon bestämt.
Hon skulle gifta sig i augusti och det är bra, för då hade vi något att prata om.
Från början hade Maria valt en likadan klänning som Gry Forsell hade haft vid något tillfälle.
Och eftersom hon ansåg sig ha ungefär samma kroppshydda som Gry Forsell, blev hon väldigt besviken när den hängde och slängde som en trasa runt den magra kroppen.
Jag kunde direkt se att hon inte hade samma kroppsform som Gry Forsell.
Tvärtom.
Ungefär som flickorna i tidningen som har size zero.
Hur som helst.
Klänningen hon valde var en helt annan och hon kommer att bli finast i världen.
Och medan vi pratade om allt kring bröllopet hade hon hunnit klippa mig och smacka i den färg som skulle bli min nya.
-Får jag bjuda på en kopp kaffe, frågar hon vänligt, innan hon försvinner bakom skynket, sådär som alla frisörer gör under tiden deras kunder sitter med folieark i håret.
Nej, jag vill inget ha, utan passar på att uppdatera mig i de tidningar som plockats fram till mig.
Plötsligt kastar jag en blick i spegeln och jag liksom fryser till is.
Inte nu igen!
Det här kommer att gå åt helvete!
Det är ju skitmörkt!
Jag känner hur gråten är nära.
Glor och glor i spegeln och undrar när fan hon tänker komma fram från sitt jävla skynke.
Jävla tölkärring, tänker jag sedan, och biter ihop.
När det är dags för att skölja ur, masserar hon mitt huvud.
Jätteskönt, verkligen.
Men jag kan inte koncentrera mig på det, utan ser framför mig hur hon grimaserar till sin kollega som står bredvid.
-Fan, det här gick åt helvete. Hjälp, vad skall vi göra?
-Nu blir det spännande, kvittrar hon som skall gifta sig i augusti.
I helvete heller, tänker jag och stapplar tillbaka till stolen.
När håret är fönat och torrt ser det.......... rätt ok ut?
Eller?
Lite för kort och lite för mörkt.
Men ingen katastrof.
Jag kostar på mig ett leende och önskar henne lycka till.
Hon välkomnar mig tillbaka.
Men det är inte säkert att jag kommer.

Det var inte så farligt.

I fredags skulle den femtonåriga ungen göra slingor hos frisören.
Vis av erfarenhet gör vi inte det hemma längre.
Det blir sällan blont. Mest gult.
Nu var ju utgångsläget mörkbrunt, så den önskvärda effekten lös med sin frånvaro.
-Orange! skrek hon när hon kom innanför dörren.
Så jävla fult.
Jag kan inte gå till skolan i morgon.
Men jag tycker det är fint, försöker jag.
Och är faktiskt ärlig.
- Men är du inte klok, du ser väl att det är orange, spottar hon ur sig.
- Och klippningen sedan! Jag ville att hon inte skulle kippa rakt av, och vad gjorde hon? Klippte rakt jävla av!
-Så här!
Hon kastar fram håret för att jag skall se hur rakt det är.
Hyperventilerar nästan.
-Men jag tycker fortfarande att det är fint.
Ser friskt ut.
Hon har köpt ett dyrt schampo.
Silverschampo som motverkar gult hår.
Hennes hår är inte gult, men snart nog sitter hon med den lila smörjan i håret.
Den rinner utmed kinderna och hon torkar av det med ärmen.
Det där går väl aldrig bort nu, tänker jag och får bita mig i tungan för att inte säga något.
Jag inser att jag kommer att få flaskan med det lila innehållet i huvudet om jag ens öppnar munnen nu.
Hon klampar jättehårt i trappan när hon går upp för att skölja ur.
Kommer ner igen och klargör ännu en gång att hon inte tänker gå till skolan i morgon.
-Alla är jävligt snabba med att kommentera en sådan här sak, fattar jag väl?!
Men då tycker jag att de som inte kan låta bli att komma med elaka kommentarer inte är värda att lyssnas på.
Dem ignorerar man bara.
Eller säger;
Ursäkta, du kanske misstar mig för någon som är intresserad av din åsikt?
Den kommentaren kan få den mest illvilliga person att tappa fattningen.
När hon kommer hem från skolan undrar jag hur det gått?
-Sådär, svarar hon.
Men vad sade de då, frågar jag?
-Att det inte var så farligt.
Sedan knappar hon vidare på sin telefon som om allt var som det skulle.

Jag fick ingen eltandborste

Hej jag heter Adrian jag ringer från mummelmummel och har några frågor gällande tandvård.
"Går det fort" säger jag, som en gång blivit sittande med en frågeställare i 22 minuter.
Bara 5 frågor, så det går fort.
"ok", säger jag lättad.
Hur många ggr per dag borstar du tänderna?
Kort svar; "tre"!
Använder du någon mummelmummelmummel än tandborste?
"Eeeeh", vad i hela friden säger människan, jag chansar här;
"Tandtråd"!
Hur ofta går du till tandläkare/tandhygienist?
"1 gång per år". Forcerat nu.
Använder du mummelmummelmummel eller mummelmummel?
"Eeeeeh... Vad"?
Använder du vanlig tandborste eller eltandborste?
"El"!
Hur ofta byter du borsthuvud på den?
Byter?
Jävlar, jag måste ljuga.
"Varannan månad"!
Som tack för att du medverkat skickar jag en eltandborste till hushållet på Villagatan 9, för det är väl Villagatan 9?
"Japp"!
Är ni fler än du i hushållet?
"Ja"!
Va?
"Ja, vi är fler än jag i hushållet".
Då skickar jag två eltandborstar till hushållet på Villagatan 9.
"Men vänta nu, är det något som kostar pengar här nu"?
Svammelsvammelsvammemummel, men du betalar inte för frakten.
"Men vad betalar jag för då"?
Ja du måste ju byta borsthuvud på eltandborsten, säger Adrian eller vad han nu heter.
Jävla lurendrejare, fräser jag.
"Nu har jag svarat på dina frågor och jag tackar för mig här".
Slänger på luren.
Om jag hade sagt att jag aldrig byter borsthuvud på tandborsten, hade jag då fått den gratis?
-
(jag vill dock förtydliga att jag visst byter borsthuvud. Då och då)

Knyta an

Det kan vara något fel på mig.
Det är knappt jag törs säga det.
Men nu kommer det.
Jag knyter inte an till andra människor.
Det har nyss gått upp för mig, och jag känner mig skrämd och förfärad.
Vad är jag för en människa.
Min närmsta familj, min man och mina barn, för dem går jag i döden.
De betyder allt för mig.
Det finns inget jag inte skulle göra för dem.
Jag tror de vet det.
Men sedan då?
Alla andra jag möter, träffar, umgås med?
Det finns ett par vänner jag aldrig skulle vilja vara utan.
Då menar jag, ett par.
Som i två.
Resten då.
Hur känner jag för dem.
Trevligt att träffas.
Att umgås en stund.
Prata lite skit.
Fika.
Skratta.
Men jag knyter inte an.
Och med det menas att jag inte saknar deras sällskap när de gått hem.
Att jag inte längtar efter dem när vi inte setts på länge.
Att jag inte vill dela allt med dem.
Att jag villkorslöst står vid deras sida.
Varför gör jag inte det.
När andra talar om "bästaste vännen" eller "underbaraste grannen" kan jag ingenting säga.
"Den fantastiska svägerskan" och "kusinen som är mitt allt", vilka är de.
Jag känner inte dem.
Varför gör jag inte det.

Champagne

Här skall drickas Champagne förstår ni!
Eller champagne och champagne.
Bubbel för att inte ljuga.
Och det är ju fult, så jag låter bli.
Det är inför studentmottagningen som jag köpt opp mig på en flaska att prova.
Om den kan passa till mingel och smörgåstårta.
Det är viktigt att den smakar fint när vi skall skåla i solskenet.
För solen skall väl skina?
Så var det väl sagt?
Ja det var det.
Sedan skall hon som tagit studenten skina i kapp med solen.
Öppna presenter (vi har köpt en fin, men säg inget).
Prata med släkt och vänner.
Kanske gråta en skvätt.
Eller nej.
Det skulle hon inte sade hon.
Men skratta i alla fall, och vara glad för att det är över.
Sedan fladdrar hon som tagit studenten iväg på en roligare fest som inte jag är bjuden på.
Jag är bjuden på den här festen.
Där jag skall servera hembakt och vara så där husmorsaktig med rosor på kinden och klackskor som fastnar i gräset när jag springer runt.
Då blir det stora lerkokor på klackarna.
Som ramlar av i huset när jag springer ut och in.
Det får bli en barfota husmor.
Som kommer att somna lättvaggad när den sista gästen gått hem.
Eller kanske innan...

-

Ibland mår man bara illa.
Av saker och ting.
Men det är bara att svälja.
För det är livet.
Trampa lite hårdare tack.
För det skall väl märkas att du varit där.

Skalbaggarna

Kommer ni ihåg de där knaprande varelserna i veden?
De knaprar inte längre.
Det är inte för att vi eldat upp dem utan för att de hittat vägen ut.
Till friheten.
Rätt som det var kröp det ett par skalbaggar på golvet.
Ganska fina.
Så bar jag ut dem.
Sedan kröp det ett par till.
Som jag bar ut.
Så där höll det på ett par tre dagar, innan vi började sätta dem i samband med det knaprande ljudet.
Som ju försvunnit.
Men sedan blev vi rädda att det kanske var någon typ av skalbagge som skulle förstöra huset.
Att det kryllade av dem i väggarna, och när vi vaknade en morgon så låg vi under bar himmel för väggarna var uppätna.
Och vi med nästan.
Vi bar ut veden som var kvar och hällde den på backen.
Då vinglade det fram några fler baggar.
Skönt, tänkte vi, att det var från vedlåren de kom. Inte från väggarna.
Så att huset får stå kvar och vi får leva.
Något annat som däremot inte får stå kvar är vår ek.
Somliga jag berättat det för tycker att vi är dumma i huvudet som vill såga ner den vackra Sparbankseken.
Men det spelar ingen roll hur vacker den är, när den skymmer hela tomten från solen, och lockar till sig kvarterets alla kajor som sitter där och gapar och skitar ner.
Jag föredrar en solig tomt utan kajor.
Därav valet.
Snart skall vi också resa den nymålade flaggstången.
Jag håller tummarna för att den inte är sned.
Då får vi bjuda alla studentgäster på massor av dricka, så de tror att det är de själva som är sneda.
Det blir bra.

det var inte mina applåder

När jag spelar hög musik och sjunger med, låter det riktigt bra.
Och då menar jag riktigt bra!
Jag är tonsäker och kommer upp en bit på höjden, även om djupet är bättre.
När jag sedan sjunger på i samma anda utan bakgrundsmusik undrar jag vem fan som gapar?
Hoppar till och vänder mig om för att se vem som skriker i falsett.
Jasså var det jag.
Det låter ju för jävligt.
Kan jag inte sjunga.
Heller.
Trots detta valde jag för ett par år sedan att gå på en audition till en musikal.
På något sätt hade jag lyckats förtränga att jag behövde sjunga inför en jury.
Nu var vi inte många som samlats där och då, och jag gjorde så gott jag kunde.
Hon som klinkade på pianot sade att jag visst kunde sjunga.
Varför säger jag att jag inte kan det, funderade hon.
Sedan fick vi gå upp en och en på scenen för att berätta en historia.
Vad som helst.
Ur livet, eller påhittat.
Jag berättade en om en bullfitta.
Inte min alltså.
Framför tre medelålders kvinnor babblar jag på om den här bullfittan som gick till doktorn.
Jag vet inte vad som for i mig.
Hur som helst så hade de väl brist på skådespelare, för jag fick en plats.
Eller rättare sagt tre.
Sedan var det evighetslånga repetitioner och sedan var det dags för föreställningar.
Han som hade hand om ljudet tyckte att jag skulle ta i lite mer.
Sjung högre!, ropade han från mixerbordet.
Jag sjöng så jävla högt jag kunde, och tyckte att han kunde väl skruva och vrida lite på sina jävla rattar så att jag slapp skrika mig hes.
Jag var hela tiden jätterädd att rösten skulle spricka för den var så otränad.
När vi stod i ring innan föreställningen och skulle skrika så högt vi kunde mimade jag bara.
För att inte slösa på den lilla kapacitet jag hade.
Vi fick stående ovationer, applåder och finfina recensioner.
Jag tog aldrig åt mig av dem.
Lovorden tillhörde inte mig.
Jag ser inte det som något ledsamt eller sorgligt.
Det är bara så.
Jag hör inte hemma på scenen.
Därför kommer de texter jag skriver framföras av någon annan.
Jag tänkte att jag kunde be Lena Nyman, men hon dog ju.
Tyvärr.
Det får bli någon annan.
Men jag säger till när det är dags för audition.
Ni behöver inte sjunga.

Tänk om.

Jag har en dröm.
Att köpa ett fint ställe som ligger ovanligt vackert och långt från stadens brus.
Där skulle jag öppna pensionat och ta emot utschasade människor som vill vila upp sig.
I lugnet.
I tystnaden.
Där fick de äta gott.
Sova gott.
Ro drag i den gamla träekan när skymningen sänkt sig.
Lyssna till naturens egna ljud och bara  vara.
Det finns människor som vill det.
Jag är en av dem.
Men varför gör jag inte slag i saken då?
Och uppfyller min dröm.
För att det finns så många "tänk om".
Tänk om ingen kommer.
Tänk om huset är fullt av mögel.
Tänk om vi går i konkurs.
Tänk om kocken super mer än han lagar mat.
Tänk om folk inte får någon fisk.
Tänk om. Tänk om. Tänk om.
Det är synd att jag är för feg att uppfylla min egen dröm.

Flaggstången

Flaggstången blev sned.
Det var ju så klart inte meningen, men när mannen med lastbil tillsammans med han med de blå skjortorna skulle fälla den, gick något galet, och nu är den sned.
Som en jädra PTV eller PTH skall den vaja i vinden när vi firar studenten i det här huset.
"Men den är i alla fall nymålad" kan vi skoja när gästerna undrar.
Eller så syns det inte alls.
Jag har som uppgift att måla den en andra gång i dag innan jag far på konferens.
Som vanligt kommer jag att vara vitare än flaggstången.
Det brukar bli så när jag målar.
Får räkna med dubbel färgåtgång.
Men det gör inget.
Är det student så är det.
Då kan vi inte ha en rostig stång mitt på tomten, hur rak den än är.
Därför ligger nu tretton meter flaggstång i min trädgård och väntar på att jag skall komma ut.
Jag skall bara.....

Nattvak

Tänk om jag blev skendräktig.
Så ringde jag till jobbet och sade att jag inte kunde komma.
För jag har fått barn.
Alla på jobbet blev fullkomligt överrumplade eftersom de inte hade en aning om jag att jag varit gravid.
Hur i hela friden har det gått till.
Funderade de.
Skit i det, sade jag.
Kom och inspektera underverket.
Arbetskamraterna fick bråttom att skramla till fina babykläder.
Hur mycket skall vi lägga, funderade de, som om det vore något att fundera över.
Fläska på bara.
Åt den här ungen duger endast det bästa.
När de kom och knackade på hyschade jag dem eftersom barnet somnat när jag ammade henne.
Vi kramades och de gratulerade och tyckte att jag återfått formen ovanligt snabbt efter graviditeten.
Snart kunde de inte vänta längre utan flockades runt vagnen där den lilla slumrade.
De petade lite på den så att den pep till.
Akta! ropade jag.
Den tycker inte om att bli petad på.
Men vá fan!
Det här är ju ingen unge, det är ju en badanka!
-
Fast nu är ju jag människa.
Vi blir inte skendräktiga.
Trots det, är detta en alldeles sann historia.
Jag fick den berättad för mig på ett kalas i helgen.
Den skendräktiga mamman var en hund, modell större, som trodde att badankan var hennes lilla valp.
Hon bar den så försiktigt.
Skyddade den från blåsten.
Puffade den tillrätta när den skulle dia.
Pep till svar när ankan pep för att få hennes uppmärksamhet.
Så fullkomligt bedårande.
Fast det tyckte inte matte och husse till hunden som natten igenom nafsat på badankan.
Pipi, pip, piiiiiiiip.
Natten igenom.
Och hunden som svarade.
Pip, pip, piiiiip.
Tröstade badankan som tydligen var lite orolig.
Ankan förpassades följande morgon till garderoben.
Hunden var trött efter en lång natt.
Låg i skuggan och slumrade.
Man blir alldeles utschasad av att vara nattvakande förälder.
Det minns jag bestämt.
Sedan är jag väldigt glad över att mina ungar blev som de blev.
Och slapp ligga i en garderob och skräpa.

Göteborg

Och nu blev det vinter igen.
Sannerligen trist att plocka fram dunjackan och stövlarna man nyss hängt undan.
Jag hatar att frysa.
För det mesta fryser jag.
Om händer. Om fötter. Om rygg. Om armar.
Det är för att du är så mager, finns det de som säger.
De som säger att jag är för mager har aldrig, eller i alla fall inte nyligen, sett mig naken.
Jag är inte mager.
Men likförbannat fryser jag.
Jag längtar efter värme.
Varför kommer den inte.
Tycker att jag väntat länge nog nu.
Vintern har varit så lång.
Men mina barn är utomlands och solar sig.
Och den lilla valpen är utackorderad under tiden.
Jag saknar den, och jag saknar mina barn.
Hädan efter kommer jag att förbjuda dem att ge sig ut i världen.
Det är jobbigt att gå här och längta.
Och att frysa.
Nu måste jag packa också.
Jag tycker det är oerhört trist att packa, och ännu mer trist att packa upp.
Men nu skall han med de blå skjortorna och jag på weekend till Göteborg, och då vill det till att man har en eller annan trasa att byta med.
Vi skulle på fotoutställning.
Nu har jag glömt vad fotoutställningen hette.
Då blir det väl ingen utställning.
Men lite annat blir det, bland annat tycker han att vi skall ha på oss businesskläder och smälta in bland göteborgarna som går på afterwork.
Och prata med dem.
Jag tycker vi skall ljuga för dem.
Hitta på osannolika historier som de inte vet om de skall skratta eller gråta åt.
Undra om de där paret de träffade förra helgen var på riktigt, eller inte.
Ja det gör vi!
Nu jäklar.
Göteborg, here we come, and we are amazng!