Det är knappt jag törs säga det.
Men nu kommer det.
Jag knyter inte an till andra människor.
Det har nyss gått upp för mig, och jag känner mig skrämd och förfärad.
Vad är jag för en människa.
Min närmsta familj, min man och mina barn, för dem går jag i döden.
De betyder allt för mig.
Det finns inget jag inte skulle göra för dem.
Jag tror de vet det.
Men sedan då?
Alla andra jag möter, träffar, umgås med?
Det finns ett par vänner jag aldrig skulle vilja vara utan.
Då menar jag, ett par.
Som i två.
Resten då.
Hur känner jag för dem.
Trevligt att träffas.
Att umgås en stund.
Prata lite skit.
Fika.
Skratta.
Men jag knyter inte an.
Och med det menas att jag inte saknar deras sällskap när de gått hem.
Att jag inte längtar efter dem när vi inte setts på länge.
Att jag inte vill dela allt med dem.
Att jag villkorslöst står vid deras sida.
Varför gör jag inte det.
När andra talar om "bästaste vännen" eller "underbaraste grannen" kan jag ingenting säga.
"Den fantastiska svägerskan" och "kusinen som är mitt allt", vilka är de.
Jag känner inte dem.
Varför gör jag inte det.
Men är inte det helt sunt normalt? Familjen närmast och sen ett par/några vänner som betyder massor och känner en utan och innan. Andra vänner är också viktiga, men inte på samma sätt... och kanske lättare att byta ut... Jag tror att vi alla har det så!
skriven