Så ringde jag till jobbet och sade att jag inte kunde komma.
För jag har fått barn.
Alla på jobbet blev fullkomligt överrumplade eftersom de inte hade en aning om jag att jag varit gravid.
Hur i hela friden har det gått till.
Funderade de.
Skit i det, sade jag.
Kom och inspektera underverket.
Arbetskamraterna fick bråttom att skramla till fina babykläder.
Hur mycket skall vi lägga, funderade de, som om det vore något att fundera över.
Fläska på bara.
Åt den här ungen duger endast det bästa.
När de kom och knackade på hyschade jag dem eftersom barnet somnat när jag ammade henne.
Vi kramades och de gratulerade och tyckte att jag återfått formen ovanligt snabbt efter graviditeten.
Snart kunde de inte vänta längre utan flockades runt vagnen där den lilla slumrade.
De petade lite på den så att den pep till.
Akta! ropade jag.
Den tycker inte om att bli petad på.
Men vá fan!
Det här är ju ingen unge, det är ju en badanka!
-
Fast nu är ju jag människa.
Vi blir inte skendräktiga.
Trots det, är detta en alldeles sann historia.
Jag fick den berättad för mig på ett kalas i helgen.
Den skendräktiga mamman var en hund, modell större, som trodde att badankan var hennes lilla valp.
Hon bar den så försiktigt.
Skyddade den från blåsten.
Puffade den tillrätta när den skulle dia.
Pep till svar när ankan pep för att få hennes uppmärksamhet.
Så fullkomligt bedårande.
Fast det tyckte inte matte och husse till hunden som natten igenom nafsat på badankan.
Pipi, pip, piiiiiiiip.
Natten igenom.
Och hunden som svarade.
Pip, pip, piiiiip.
Tröstade badankan som tydligen var lite orolig.
Ankan förpassades följande morgon till garderoben.
Hunden var trött efter en lång natt.
Låg i skuggan och slumrade.
Man blir alldeles utschasad av att vara nattvakande förälder.
Det minns jag bestämt.
Sedan är jag väldigt glad över att mina ungar blev som de blev.
Och slapp ligga i en garderob och skräpa.