Det är bara jag igen, om ni undrar...

Att köpa ett fint ställe som ligger ovanligt vackert och långt från stadens brus.

Där skulle jag öppna pensionat och ta emot utschasade människor som vill vila upp sig.

I lugnet.

I tystnaden.

Där fick de äta gott.

Sova gott.

Ro drag i den gamla träekan när skymningen sänkt sig.

Lyssna till naturens egna ljud och bara  vara.

Det finns människor som vill det.

Jag är en av dem.

Men varför gör jag inte slag i saken då?

Och uppfyller min dröm.

För att det finns så många "tänk om".

Tänk om ingen kommer.

Tänk om huset är fullt av mögel.

Tänk om vi går i konkurs.

Tänk om kocken super mer än han lagar mat.

Tänk om folk inte får någon fisk.

Tänk om. Tänk om. Tänk om.

Det är synd att jag är för feg att uppfylla min egen dröm.