Sannerligen trist att plocka fram dunjackan och stövlarna man nyss hängt undan.
Jag hatar att frysa.
För det mesta fryser jag.
Om händer. Om fötter. Om rygg. Om armar.
Det är för att du är så mager, finns det de som säger.
De som säger att jag är för mager har aldrig, eller i alla fall inte nyligen, sett mig naken.
Jag är inte mager.
Men likförbannat fryser jag.
Jag längtar efter värme.
Varför kommer den inte.
Tycker att jag väntat länge nog nu.
Vintern har varit så lång.
Men mina barn är utomlands och solar sig.
Och den lilla valpen är utackorderad under tiden.
Jag saknar den, och jag saknar mina barn.
Hädan efter kommer jag att förbjuda dem att ge sig ut i världen.
Det är jobbigt att gå här och längta.
Och att frysa.
Nu måste jag packa också.
Jag tycker det är oerhört trist att packa, och ännu mer trist att packa upp.
Men nu skall han med de blå skjortorna och jag på weekend till Göteborg, och då vill det till att man har en eller annan trasa att byta med.
Vi skulle på fotoutställning.
Nu har jag glömt vad fotoutställningen hette.
Då blir det väl ingen utställning.
Men lite annat blir det, bland annat tycker han att vi skall ha på oss businesskläder och smälta in bland göteborgarna som går på afterwork.
Och prata med dem.
Jag tycker vi skall ljuga för dem.
Hitta på osannolika historier som de inte vet om de skall skratta eller gråta åt.
Undra om de där paret de träffade förra helgen var på riktigt, eller inte.
Ja det gör vi!
Nu jäklar.
Göteborg, here we come, and we are amazng!