Vis av erfarenhet gör vi inte det hemma längre.
Det blir sällan blont. Mest gult.
Nu var ju utgångsläget mörkbrunt, så den önskvärda effekten lös med sin frånvaro.
-Orange! skrek hon när hon kom innanför dörren.
Så jävla fult.
Jag kan inte gå till skolan i morgon.
Men jag tycker det är fint, försöker jag.
Och är faktiskt ärlig.
- Men är du inte klok, du ser väl att det är orange, spottar hon ur sig.
- Och klippningen sedan! Jag ville att hon inte skulle kippa rakt av, och vad gjorde hon? Klippte rakt jävla av!
-Så här!
Hon kastar fram håret för att jag skall se hur rakt det är.
Hyperventilerar nästan.
-Men jag tycker fortfarande att det är fint.
Ser friskt ut.
Hon har köpt ett dyrt schampo.
Silverschampo som motverkar gult hår.
Hennes hår är inte gult, men snart nog sitter hon med den lila smörjan i håret.
Den rinner utmed kinderna och hon torkar av det med ärmen.
Det där går väl aldrig bort nu, tänker jag och får bita mig i tungan för att inte säga något.
Jag inser att jag kommer att få flaskan med det lila innehållet i huvudet om jag ens öppnar munnen nu.
Hon klampar jättehårt i trappan när hon går upp för att skölja ur.
Kommer ner igen och klargör ännu en gång att hon inte tänker gå till skolan i morgon.
-Alla är jävligt snabba med att kommentera en sådan här sak, fattar jag väl?!
Men då tycker jag att de som inte kan låta bli att komma med elaka kommentarer inte är värda att lyssnas på.
Dem ignorerar man bara.
Eller säger;
Ursäkta, du kanske misstar mig för någon som är intresserad av din åsikt?
Den kommentaren kan få den mest illvilliga person att tappa fattningen.
När hon kommer hem från skolan undrar jag hur det gått?
-Sådär, svarar hon.
Men vad sade de då, frågar jag?
-Att det inte var så farligt.
Sedan knappar hon vidare på sin telefon som om allt var som det skulle.