De knaprar inte längre.
Det är inte för att vi eldat upp dem utan för att de hittat vägen ut.
Till friheten.
Rätt som det var kröp det ett par skalbaggar på golvet.
Ganska fina.
Så bar jag ut dem.
Sedan kröp det ett par till.
Som jag bar ut.
Så där höll det på ett par tre dagar, innan vi började sätta dem i samband med det knaprande ljudet.
Som ju försvunnit.
Men sedan blev vi rädda att det kanske var någon typ av skalbagge som skulle förstöra huset.
Att det kryllade av dem i väggarna, och när vi vaknade en morgon så låg vi under bar himmel för väggarna var uppätna.
Och vi med nästan.
Vi bar ut veden som var kvar och hällde den på backen.
Då vinglade det fram några fler baggar.
Skönt, tänkte vi, att det var från vedlåren de kom. Inte från väggarna.
Så att huset får stå kvar och vi får leva.
Något annat som däremot inte får stå kvar är vår ek.
Somliga jag berättat det för tycker att vi är dumma i huvudet som vill såga ner den vackra Sparbankseken.
Men det spelar ingen roll hur vacker den är, när den skymmer hela tomten från solen, och lockar till sig kvarterets alla kajor som sitter där och gapar och skitar ner.
Jag föredrar en solig tomt utan kajor.
Därav valet.
Snart skall vi också resa den nymålade flaggstången.
Jag håller tummarna för att den inte är sned.
Då får vi bjuda alla studentgäster på massor av dricka, så de tror att det är de själva som är sneda.
Det blir bra.