Sara & Pia
Två fina vänner en underbar sommarkväll
.
Ibland vill man bara att någon skall stå upp för sig själv och andra i dess närhet.
Man far på konferens
Så sött förstår ni!
Han med de blå skjortorna har börjat med toppluva inomhus.
Han har inget hår, så det drar kallt om skallen annars.
Man kan inte tänka när det drar kallt om skallen.
Ser roligt ut.
I natt är det han som får brottas med spökena i vårt hus.
Och ta hand om min bångstyriga fjortonåring som skall ha en nattgäst.
Jag skall på konferens.
Med övernattning.
I ett slott.
Lite roligt att det här slottet är min gamla arbetsplats.
Den jag sade upp mig ifrån.
Nu kommer jag som gäst och får slå mig ned vid dukat bord.
Uppleva hur det är stå på andra sidan disken.
Vara den som det passas upp på i stället för att vara den som passar upp.
Trevligt.
Om det inte vore för den här förbannade huvudvärken.
Jag tänker att jag kanske fått cancer i huvudet.
Det har jag väl inte.
Men hur vet man det egentligen.
Så går man här dag ut och dag in med en jäkla huvudvärk.
Så säger läkaren att du skulle ha kommit mycket tidigare.
Finns inget vi kan göra nu. Tyvärr.
Nehe.
Går man hem då.
Och dör lite.
Nej, man får inte skriva sådana tokerier.
Men man får tänka dem.
Nu tar jag min huvudvärk och drar på konferens.
Sov gott alla ni som sover i mitt hus i natt!
Den övergivna grävskopan
Det är så lustigt förstår ni.
Mitt på en äng står den här övergivna grävskopan.
År ut och år in.
Den rör sig inte en meter.
Det växer mossa på den och den har inte använts på många år.
Jag tycker den är fin.
Har bestämt att jag skall ta en fin bild av den varje årstid.
I skrivande stund är den täckt av snö och väntar på att jag skall komma förbi med min kamera.
Det skall jag också göra den dag jag anser, att ljuset är perfekt och gör henne rättvisa.
Alla vill ju vara fina på bild.
Till och med en uttjänt grävskopa.
Förr i tiden, fast också nu
När fjortonåringen ännu var ett dagisbarn med bävernylonoverall, kunde man få sådana här ljuvliga kärleksförklaringar.
Det kanske spökar
Jag knölade ihop några tidningspapper och lade de huggna tändpinnarna ovanpå.
Elden tog sig bra.
När det är högtryck är det alltid lättare att få fyr i brasan.
I dag är det högtryck.
Gick upp på övervåningen och tog av mig assistentmunderingen.
Hängde den snyggt på galgen.
Så att den bara är att dra på sig i morgon igen.
Jag är ungefär lika ordningsam som han med de blå skjortorna.
Öppnade ett ganska öde kylskåp.
Improviserade ihop en middag.
Tände den trearmade ljusstaken i tenn.
Satte mig till bords.
Det var en ödslig måltid.
Han med de blå skjortorna är på konferens och blir borta över natten.
Det betyder att jag skall sova ensam i huset i natt.
Hoppas jag.
Vem vet vilka fler som bor här utan att vi har en aning om det?
Jag kommer att ha lampor tända.
Stänga dörren till mitt sovrum.
Jag får för mig, att om de kommer, så kommer de genom dörren.
Och då vaknar jag med ett ryck för jag sover så lätt, så lätt.
Och då säger jag "ge er av", om det inte är min mormor förstås, för hon kan gärna få ligga bredvid mig som hon gjorde när jag var barn.
Men om det inte är mormor säger jag "ge er av"!
I en ilsken ton.
Det har jag hört att man skall göra.
Då förstår de att man menar allvar.
Så pallrar de sig iväg och spökar någon annanstans.
Jag vet en som blev utsatt för spökerier nätterna i ända.
De satt på sängkanten och blåste honom i ansiktet.
Petade på honom.
Skramlade med saker och flyttade runt på sådant de inte borde.
Han som blev utsatt för spökerier blev arg, och gick upp och bredde smörgåsar när han ändå inte fick sova.
Där satt han och muttrade och åt smörgås nätterna igenom.
Snart såg han själv ut som ett spöke och de kallade på hjälp.
Ett medium med ovanlig svada äntrade huset och meddelade frankt att det var svärmor som var där och bråkade.
Hon hade aldrig tyckt om honom och stod inte ut med tanken på, att han var som en stor bromskloss för hennes dotter.
Inget kunde hon göra medan hon levde, men nu passade hon på att visa hur hon kände.
Så kan det gå om man inte sköter sig och vårdar sina relationer.
Jag tycker väl att jag borde vara säker för just den här typen av spökerier.
Om man inte räknar den där jäkla gumman på ålderdomshemmet förstås..
Henne jag alltid lipade åt så fort hon vände ryggen till för hon var så jäkla elak.
Jädrar!
Sigrid!
Om du promt måste spöka för mig någon gång, gör det inte i kväll när jag är ensam.
För då dör jag.
Vill du ha det på ditt samvete!?
Spexet
Det var väl förra julen.
Sådant vansinnigt tjatande om en alldeles speciell tröja som hon inte kunde leva utan.
På den står det med stora bokstäver "SVEA".
"SVEA" är ett vansinnigt populärt klädmärke.
Alla andra har en sådan, låter hon meddela.
Snälla!
Bönfallande ögon.
Vippande ögonfransar.
Den kostar bara åttahundra.
Jag blir full i skratt.
Bara Åttahundra är ganska mycket pengar för ett plagg, kontrar jag.
Du kan få två tröjor för samma summa annars.
Men jag vill bara ha en tröja. Kan jag inte få det då?
Vis av erfarenhet vet jag att hon är oerhört slarvig med kläder.
Man glömmer dem någonstans, och har ingen aning om var.
Man lånar ut till andra och glömmer till vem.
Man råkar bita på ärmen så den spricker upp och ser ut som en trasa.
Man klipper plagget i bitar, för att det skal bli lite snyggare.
Vis av erfarenhet vet jag också att om ca en månad tycker hon att det är helt obegripligt att jag köpt en SVEA-tröja till henne. De är ju inte ens moderna!
Jag som tycker att jag kan vara ganska smårolig ibland, väljer att spela henne ett spratt.
På tider hon håller sig ifrån hemmet, sitter jag och knåpar med mitt spex.
Jag har tagit en av mina grå collegetröjor.
Av ett uttjänt ljusblått plagg klipper jag bokstäver som jag med stor möda lyckas sy fast på tröjan.
S.
V.
E.
N.
Jag sätter ett "N" på slutet.
På tröjan står nu SVEN med ljusblå bokstäver.
Jag tycker det är jätteroligt.
På julafton är golvet under granen täckt av julklappar.
En härlig syn för förväntansfulla familjemedlemmar.
Det rivs och slits.
Gläds och tjuras.
Tackas och bockas.
När hon får paketet med vars innehåll jag jobbat hårt med, vet jag inte åt vilket håll jag skall titta.
Jag funderar på hur hon skall reagera.
Hon får upp tröjan.
Hon ser lite misstänksam ut och snart har hon allas blickar på sig.
Men va fan!
Mamma!
Vad har du gjort!
Jag säger att det var slut på SVEA men att det fanns massor av SVEN kvar.
Du kommer garanterat att vara ensam om att ha en sådan.
Eeee, aldrig att jag sätter på mig den här fattar du väl.
SVEN flyger all världen väg över rummet.
Men vet du vad jag vill ha!
Jag vill ha en sån där rastajacka.
Med byxor till.
Skitsnygga!
Svarta med Jamaicaränder.
Och jag ångrar bittert att jag fan i helvete, inte köpte SVEA.
Kemiboken
Vilken dag hade du kemiprov, sade du.
Det är jag som frågar fjortonåringen efter ett datum som har med skolan att göra.
Eeeeeh, det var visst på måndag. svarar hon
Det är tisdag när jag frågar henne.
På tisdagen är hon hemma för huvudvärk och ont i halsen.
Men då måste du ta hem böcker i morgon säger jag.
Jadå.
Säger hon och låter som om hon menar det.
På tisdagen får jag även reda på att hon skall hålla en redovisning om någon som heter "typ Bellman"
Jag visar henne en sida på nätet.
Bellman har en egen sida där all matnyttig information finns.
"Det är inte alls svårt", säger jag uppmuntrande.
"Det klarar du galant"
På onsdagen glömmer hon sin skåpnyckel.
Som hon normalt sett har på en hårsnodd runt armen.
Hårsnodden med nyckeln på ligger i duschen.
Där gör den ingen nytta.
Men jag tar hem dem i morgon, tröstar hon.
I morgon är torsdag.
SMS på torsdagen:
"Asså biblioteket va typ stängt varje gång ja va där så jag kan inte plugga i dag, när måste jag va hemma puss"
Men herre gud, vad menar du?
Det är jag som ringt upp henne för att få en förklaring.
- Har du ingen bok?
- Men asså, jag kanske var sjuk när dom andra fick böcker, eller nåt.
- Men vad jobbar du med på lektionerna då?
- Asså, vi får typ papper.
- Men kunde du inte ta hem dem då?
-?
- Du kunde väl ha tagit hem dina papper människa!
Jag känner mig lite desperat.
Det hör hon.
- Men asså, jag lovar att ta med böcker hem i morgon. Kan jag få min veckopeng i dag?
På torsdagkvällen är jag smått irriterad över att böckerna ännu inte kommit hem, och hur har det gått med Bellman då?
- Men asså, du sa ju att de va lätt ju.
- Ja, förhållandevis, men det betyder inte att arbetet gör sig själv.
- DU MÅSTE TA TAG I DET SJÄLV. DET GÖR SIG INTE SJÄLV.
- Men asså, ni fattar inte hur jag lider. Det är så jävla tråkigt i skolan. Jag hatar det. Och alla lärare utom typ en, hatar mig.
Klockan är mycket och jag kan inte be om mer, än att hon skall stå ut.
För sin egen skull.
Göra så gott hon kan.
På fredagen när jag kommer hem från jobbet ligger Kemiboken i hallen.
Så det är så den ser ut, tänker jag.
Jag tjoar efter ungen, men får inget svar.
Hon har gått för att tillbringa helgen hos sin pappa.
Jag skriver ett SMS till henne på lördagsmorgonen och berättar att boken ligger kvar.
Får svar.
"jag vet. mitt smink också. ska hämta snart. puss"
Man kastar lite
Det händer att jag slänger byttor och burkar som jag hittar i kylen.
Odefinierbart innehåll i plastburkar.
Jag kastar med direkt.
Det är Han med de blå skjortorna som sparar allt.
"Inget får förgås", säger han och knölar in.
Hittar jag byttorna då.
Och kastar dem.
"Varför har vi aldrig några burkar", klagar Han med de blå skjortorna.
"Är det någon i huset som äter burkar".
"Skåpet var ju nyss fullt," säger han, öppnar och pekar in i ett till synes tomt skåp.
Jag tittar och ruskar på huvudet.
Ja det är ju konstigt, tycker jag.
"Var är alla burkar", undrar han igen och kliar sig i huvudet.
En gång slängde jag en järngryta.
Efter att jag i ett tillstånd av graviditet gjort ett långkok på en kyckling, öppnat locket och nästan kräkts av det jag såg, placerade jag den tillfälligt på balkongen.
Tillfälligt visade sig vara ungefär sex månader.
Jo.
Det är sant.
Då hade barnet redan kommit och kycklingen i grytan var allt annat än en kyckling i en gryta.
Jag smusslade ner hela grytan i en påse och kastade i en container.
Sådärja.
Var man av med den.
Ibland tycker jag att det skulle vara bra med en järngryta.
Man kanske skulle ta och köpa sig en.
.............för den ligger väl inte kvar i den där containern?
Man antecknar lite
Så har ännu en vecka försvunnit ur mitt liv, för att aldrig mer komma åter.
En informativ vecka.
En vecka som till bristningsgränsen fyllt mitt huvud med information om den nya arbetsplatsen.
Glada ansikten som presenterat sig.
De glada ansiktena sveper förbi och jag har ingen aning om vad de heter.
Ler lite.
Det ser trevligt ut.
Jag är trevlig.
Äter lunch i den superstora restaurangen.
Alla glor.
Eller gör de det?
De har väl nog med sitt förstår du väl, och tänker inte på att det tillkommit ett nytt ansikte.
Informationsmöten.
Så här och så här och så här.
Någon med en whiteboardpenna i handen ritar, skriver och pekar.
Jag antecknar hysteriskt.
Nickar förstående.
Tackar för att de tagit sig tid.
Undrar vem fan som kladdat i mitt block.
Inser att det är mina egna anteckningar.
Rutor. Pilar. Kommitté. Arbetsmiljöfrågor. Koordinator. Arbetsmiljöhandbok. Skuggprofil. Förhandlingar. Roliga rutan. Fikabröd. Konferensresa. Osv osv osv.
Nu fick hon så hon teg.
Tänker ni.
Och så är det.
Jag har fått ett jobb att gå till.
Där jag inom, låt säga......... Ett år, kommer att vara en lönsam medarbetare.
Det sägs att det är så lång tid det tar, innan man faktiskt är självgående och insatt i sina arbetsuppgifter.
Fram till dess har jag mycket att lära.
Och jag är oerhört tacksam för att jag fått förtroendet att bli den de inte kan klara sig utan.
Förkortningarnas värld
HES. HTP. HR. HRS. HSHH. HEX. HTEX. IDI.
Nej då.
Jag har inte fastnat med fingrarna på tangenterna.
Dessa är bara några av alla de förkortningar mina nya kollegor slängde sig med på mitt första ledningsgruppsmöte.
Kändes som om jag hamnat i ett annat land.
Där de talar ett språk som oinvigda inte har tillgång till.
Lite så är det väl.
Men meningen är att även jag, skall lära mig att slänga ur mig de där beteckningarna till höger och vänster.
Ser jag ram emot.
Att förstå precis vad de menar.
Som om detta inte var nog, finns ännu mer som ligger på mig att ta tag i.
Med avtal. Planering av och kallelser till stora viktiga möten.
Innan de stora viktiga mötet, måste det kallas till ett förmöte.
Sedan skall alla kalendrar synkas och vips har vi ett möte.
Låter ju enkelt.
Hade det varit om alla kalendrar varit tomma, men de är fyllda av tusentals andra möten.
Får man boka om.
Kontakta sekreterare som stämmer av med chefen.
Avtalen skall kollas.
Förnyas?
Sägas upp?
Beror lite på.
Tja.... Dagarna går ganska fort i alla fall.
Hoppas innerligt att jag snart blir en tillgång i stället för en belastning.
Det kanske tar ett tag bara...
Ugnen brann
Här om dagen råkade jag starta en eldsvåda i min ugn.
Det är egentligen inte mitt fel.
Det är Jamie Oliwers.
Bristen på fantasi gör att jag allt oftare sitter och bläddrar i diverse kokböcker.
Får man lite inspiration då.
Sätter ugnen på högsta möjliga temperatur.
För det säger Jamie Oliwer att jag skall göra.
Han säger inget om att maten och ugnen med den, troligtvis kommer att fatta eld.
Brassa på bara.
Högsta möjliga temp.
I England kanske högsta möjliga temperatur inte är 250 grader.
Det kanske är 125.
Man blir lite handlingsförlamad när det brinner i ugnen.
Jag stängde i alla fall av den.
Det kanske var bra gjort.
Den baconlindade fisken gick att äta.
Och min teori kring det hela är att jag valde en för liten ugn.
Min spis har två ugnar.
Och jag valde den lilla.
Borde ha valt den stora, då fettet som stänkte förmodligen inte nått värmeelementet och fattat eld.
Vis av erfarenhet gör jag inte om misstaget.
Det är inte ens säkert att jag någonsin mer lagar mat i ugnen.
Man är för fin
Tårtorna kunde levereras i tid till fyrtioåringen i går.
Blev lite kort om tid dock.
Att fräscha till sig och göra sig festfin.
Kladda på lite mer rouge bara.
Byte av byxor och på med kavaj.
Väl framme får jag veta att det är skoförbud i den hyrda lokalen.
Jo!
Det är sant.
Helt sinnessjukt.
Särskilt med tanke på att jag hade gräddklickar på strumporna.
Fast jag hade inte skor utan stövlar.
Fyrtioåringen lät mig behålla stövlarna på.
Ser lite roligt ut med festklädda människor som tassar omkring i strumplästen.
Men sådana var reglerna i den hyrda lokalen.
Strumpmänniskorna smaskade och åt av tårtorna.
Det är bra.
Jag hamnade mitt emot en något överförfriskad kvinna med keps på huvudet.
Eller, någon slags huvudbonad i alla fall.
Hon frågade om jag alltid var så där fiiiin.
Vad menas med fin?
Tydligen att jag inte släppte loss tillräckligt, fick jag mig förklarat.
"Man skall leva medan man lever"
"Ha kul medan man lever"
Fantastiska visdomsord hon slängde ur sig.
Hur man definierar "kul" är således upp till var och en att tolka.
För mig är det inte kul att sitta på en fest och sluddra.
Fråga samma saker fem gånger om och ändå inte fatta vad som svarats.
Titta i kors och inte veta vad som är höger och vad som är vänster.
Prata om sig själv och sin familj.
Hela tiden.
Allt detta går "fetbort", som ungdomarna säger.
Men vi är alla olika.
Och jag kan meddela att jag så gott jag kan, försöker leva efter hennes deviser.
Fast på ett annorlunda sätt bara.
Tårtan
Jag har tagit ett steg närmare genialitet.
Som ni ser har jag tagit på mig makens tofflor.
Då kan ingen lista ut att det är jag som drällt i hela huset.
Ja. Det är grädde på tofflan.
Nästan klar.
Det var inte tänkt att tårtan skulle ligga på golvet. Bara att börja om då.
Men nu har jag jävligt bråttom iväg på kalaset.
Hoppas det blir en trevlig kväll.
"Systern som fladdrar på hästar"
I dag är det födelsedagskalas.
Det är den där lillasystern som satt i baksätet på mammas bil, och fladdrade med sin barbiehäst den där gången, ni vet.
Hon fyller fyrtio.
Hon är fyra år yngre än jag.
I dag har hon en livs levande häst att fladdra med.
Att fladdra på.
Jag fladdrar inte på några hästar.
Det är för att det är farligt.
Jag vet folk som har dött av att fladdra på hästar.
Jag dör hellre av något annat.
Som ålderdom till exempel.
Det känns mycket tryggare.
Inte så fartfyllt och våldsamt.
Men så vitt jag vet skulle det här inte handla om döden.
Det skulle handla om kalas.
I dag blir det fyrtioårskalas.
Och mitt kök kommer att se ut som fan.
Det är inte för att kalaset skall hållas här.
Det är för att jag skall baka.
Tårta.
Tårtor.
Sockerkaks-maräng-tårta med hallon och blåbär.
Det är en mycket god tårta.
Som är beställd utav systern som fladdrar på hästar.
Det kunde vara en filmtitel!
Systern som fladdrade på hästar.
Nej.
Det var kalaset det skulle handla om.
Och tårtan.
Och köket.
Inget annat.
Tårtan kommer att stöka till mitt kök.
Så skulle det vara.
Jag kommer att trampa omkring i vispad grädde mandelspån och blåbär.
Lämna blå fotavtryck i hela huset.
Jag kommer inte att kunna skylla på någon annan.
Han med de blå skjortorna är inte hemma och kan städa upp efter mig.
Därför skall jag nu skriva ett körschema inför tillverkandet av tårtan.
Tårtorna.
Sedan skall jag lägga körschemat på ett bra ställe.
Som jag efter en stund inte har en aning om var det är.
Var det på bänken? I kylen? Bakom soffan? I förklädet? I duschen? I toffeln?
Jasså i toffeln!
Det var för att jag skulle ha tofflor på mig.
Så att ingen skulle se att det var mina fotavtryck som placerats här och var i huset.
Det är skönt att vara smart.
Lilly
Den lilla valpen är på besök igen.
Jag måste säga att hon vant sig vid mig nu..
Känns skönt att inte framkalla obehag i den lilla kroppen.
Nu rusar hon runt av glädje i stället för att försöka hitta ett ställe att göra sig osynlig på.
I går fick hon sitt 12-veckors vaccin av en veterinär som hon helt fräckt försökte bita fingret av.
Han tog det med ro.
Gav henne sprutan och vi for hem.
Intet ont anande.
Snart skrek nittonåringen rakt ut.
Guuuuud! Hennes ögon! Titta!
De är jättesvullna!
Hysteri i rösten.
Trycker upp en rödögd valp i mitt ansikte.
Snart nog började också valpen märka av att något inte stod rätt till.
Hon kliade och kliade på den lilla kroppen.
Hasade med musen mot golvet.
Alla slemhinnor hade svullnat upp till abnormitet.
Veterinären som meddelade att detta var en mycket sällsynt reaktion, gav henne en ny spruta för att stilla klåda och svullnad.
Stackars det lilla livet.
Man får ont i magen av att se en chihuahuavalp se ut som en bulldog som nyss fött femlingar.
Hur skall man då reagera när man får barnbarn?
Som skrapar upp ben.
Får febertoppar.
Inte äter.
Inte bajsar.
Får oförklarliga utslag.
Klättrar högt upp i ett träd och sitter på en gren och svajar.
Bryter armarna. Båda två. Samtidigt
Hur skall man klara det?
Låt mig oroa mig för en sak i taget.
Det räcker så bra med en bångstyrig fjortonåring.
Och en lånad chihuahuavalp.
Man fick ett jobb!
Tjoho. Tjoho. Tjohooooo!!!
Det är bara jag som tjoar igen.
Jag har nätat.
Har gjort mål.
Dribblat ifrån alla försvarare och skitit i att passa bollen vidare, och själv placerat den mitt i krysset.
Jag har fått jobb förstår ni!
De brydde sig inte om de fula naglarna.
Endast kompetensen hos den de satt på.
Och det var jag!
Personen som sade upp sig från sitt jobb för hon inte ville bli behandlad som skit.
Personen som sökt och blivit ratad.
Personen som hoppats och tvivlat.
Längtat. Efter något vettigt att göra.
Men det var ingen som behövde henne.
Inte förrän nu.
Nu behöver de mig och den kompetens jag besitter.
Är det inte underbart, så säg!
Jag kommer att ha ett jobb att gå till.
Möten att gå på.
Tider att passa.
Och luncher att inta.
Ja.
Nu får alla andra som försuttit sin chans ångra sig bittert.
Det för sent för deras del.
Nu kommer jag inte till deras undsättning när de behagar kallar på mig.
De får stå där och se dumma ut när jag sveper förbi i klackskor och portfölj.
För det har jag bestämt att jag skall ha.
Klackskor och portfölj, minsann!
På måndag åker assistentmunderingen på.
Bara det, att kunna säga att man har ett jobb, när någon frågar.
Få sälla sig till tågpendlarna som svär och gormar över SJ och försenade tåg.
Bli ett med alla som längtar till helgen för att få vila och andas ut.
Och jag känner det.
Det kommer bli så bra.
Jag kommer inom kort att vara den bästa chefsassistenten av dem alla.
Och på det här företaget finns det måååååånga.
Så självsäker känner jag mig för tillfället.
En behaglig känsla.
Känna att man hör till.
Vara någon att räkna med.
Som man kan luta sig tillbaka och lita på.
Veta att saker blir gjorda på bästa sätt.
Jo.
Det är jag som skall utföra alla de uppgifterna.
Och jag längtar så.
Man lagar lite mat
Han med de blå skjortorna står för matlagningen i dag.
Det händer sällan.
Inte för att han är novis i köket, inte alls.
Det blir sällan så bara.
Det är alltid jag som hamnar vid spisen.
Och faktum är, att det är för att jag lagar väldigt god mat jag hamnar där.
Lagar och smockar.
Stökar till utav bara fan.
Som när jag skall baka.
Till exempel de där smörgåstårtorna jag brukar bli ombedd att göra till kalasande människor.
Då tänker jag verkligen att jag skall hålla efter.
Innan jag sätter igång med nästa moment skall det föregående vara bortrensat.
Funkar bra.
Ljuger lite.
Funkar inte alls.
Trampar runt i hackat ägg, brödkanter, ärtor, tonfisk, majonäs och räkor.
Vevar runt med slevar och vispar så det stänker på väggar och folk.
River upp förpackningar så det sprutar gryn och frön på bänkar och golv.
Han säger att de måste klippas upp.
Men det måste väl, herre gud, gå att öppna med fingrar eller tänder?
Men då är han där förstår ni.
Röjer. Torkar av. Plockar undan. Håller rent.
Så att jag kan smocka utan att behöva trängas med all skit jag river fram.
Så att jag får plats att stöka till ännu mer.
Han gnäller aldrig över det.
Det är bra.
Borde ju jag vara i köket i dag och röja efter honom då.
Tänker ni.
Men jag är portad.
Får inte komma in i köket.
Han vill överraska.
Fast jag vet redan vad det blir.
Jag hörde när han skalade och hackade löken.
Räknade snabbt ut att dagens middag blir Biff Rydberg.
Bra val.
Och jag är oerhört fascinerad över att bänkar och golv ser ut som de gjorde innan han satte igång med matlagningen.
Det, är egentligen enda anledningen till att jag aldrig skulle kunna anmäla mig till "Halv åtta hos mig".
Att det blir så förbannat stökigt alltså.
Om inte klädkoden är Vadarstövlar förstås..