Det är bara jag igen, om ni undrar...

I dag är det födelsedagskalas.

Det är den där lillasystern som satt i baksätet på mammas bil, och fladdrade med sin barbiehäst den där gången, ni vet.

Hon fyller fyrtio.

Hon är fyra år yngre än jag.

I dag har hon en livs levande häst att fladdra med.

Att fladdra på.

Jag fladdrar inte på några hästar.

Det är för att det är farligt.

Jag vet folk som har dött av att fladdra på hästar.

Jag dör hellre av något annat.

Som ålderdom till exempel.

Det känns mycket tryggare.

Inte så fartfyllt och våldsamt.

Men så vitt jag vet skulle det här inte handla om döden.

Det skulle handla om kalas.

I dag blir det fyrtioårskalas.

Och mitt kök kommer att se ut som fan.

Det är inte för att kalaset skall hållas här.

Det är för att jag skall baka.

Tårta.

Tårtor.

Sockerkaks-maräng-tårta med hallon och blåbär.

Det är en mycket god tårta.

Som är beställd utav systern som fladdrar på hästar.

Det kunde vara en filmtitel!

Systern som fladdrade på hästar.

Nej.

Det var kalaset det skulle handla om.

Och tårtan.

Och köket.

Inget annat.

Tårtan kommer att stöka till mitt kök.

Så skulle det vara.

Jag kommer att trampa omkring i vispad grädde mandelspån och blåbär.

Lämna blå fotavtryck i hela huset.

Jag kommer inte att kunna skylla på någon annan.

Han med de blå skjortorna är inte hemma och kan städa upp efter mig.

Därför skall jag nu skriva ett körschema inför tillverkandet av tårtan.

Tårtorna.

Sedan skall jag lägga körschemat på ett bra ställe.

Som jag efter en stund inte har en aning om var det är.

Var det på bänken? I kylen? Bakom soffan? I förklädet? I duschen? I toffeln?

Jasså i toffeln!

Det var för att jag skulle ha tofflor på mig.

Så att ingen skulle se att det var  mina fotavtryck som placerats här och var i huset.

Det är skönt att vara smart.