Det är bara jag som tjoar igen.
Jag har nätat.
Har gjort mål.
Dribblat ifrån alla försvarare och skitit i att passa bollen vidare, och själv placerat den mitt i krysset.
Jag har fått jobb förstår ni!
De brydde sig inte om de fula naglarna.
Endast kompetensen hos den de satt på.
Och det var jag!
Personen som sade upp sig från sitt jobb för hon inte ville bli behandlad som skit.
Personen som sökt och blivit ratad.
Personen som hoppats och tvivlat.
Längtat. Efter något vettigt att göra.
Men det var ingen som behövde henne.
Inte förrän nu.
Nu behöver de mig och den kompetens jag besitter.
Är det inte underbart, så säg!
Jag kommer att ha ett jobb att gå till.
Möten att gå på.
Tider att passa.
Och luncher att inta.
Ja.
Nu får alla andra som försuttit sin chans ångra sig bittert.
Det för sent för deras del.
Nu kommer jag inte till deras undsättning när de behagar kallar på mig.
De får stå där och se dumma ut när jag sveper förbi i klackskor och portfölj.
För det har jag bestämt att jag skall ha.
Klackskor och portfölj, minsann!
På måndag åker assistentmunderingen på.
Bara det, att kunna säga att man har ett jobb, när någon frågar.
Få sälla sig till tågpendlarna som svär och gormar över SJ och försenade tåg.
Bli ett med alla som längtar till helgen för att få vila och andas ut.
Och jag känner det.
Det kommer bli så bra.
Jag kommer inom kort att vara den bästa chefsassistenten av dem alla.
Och på det här företaget finns det måååååånga.
Så självsäker känner jag mig för tillfället.
En behaglig känsla.
Känna att man hör till.
Vara någon att räkna med.
Som man kan luta sig tillbaka och lita på.
Veta att saker blir gjorda på bästa sätt.
Jo.
Det är jag som skall utföra alla de uppgifterna.
Och jag längtar så.
Tjohooo! Vad kul, du är duktig du! Puss
skriven