Det händer sällan.
Inte för att han är novis i köket, inte alls.
Det blir sällan så bara.
Det är alltid jag som hamnar vid spisen.
Och faktum är, att det är för att jag lagar väldigt god mat jag hamnar där.
Lagar och smockar.
Stökar till utav bara fan.
Som när jag skall baka.
Till exempel de där smörgåstårtorna jag brukar bli ombedd att göra till kalasande människor.
Då tänker jag verkligen att jag skall hålla efter.
Innan jag sätter igång med nästa moment skall det föregående vara bortrensat.
Funkar bra.
Ljuger lite.
Funkar inte alls.
Trampar runt i hackat ägg, brödkanter, ärtor, tonfisk, majonäs och räkor.
Vevar runt med slevar och vispar så det stänker på väggar och folk.
River upp förpackningar så det sprutar gryn och frön på bänkar och golv.
Han säger att de måste klippas upp.
Men det måste väl, herre gud, gå att öppna med fingrar eller tänder?
Men då är han där förstår ni.
Röjer. Torkar av. Plockar undan. Håller rent.
Så att jag kan smocka utan att behöva trängas med all skit jag river fram.
Så att jag får plats att stöka till ännu mer.
Han gnäller aldrig över det.
Det är bra.
Borde ju jag vara i köket i dag och röja efter honom då.
Tänker ni.
Men jag är portad.
Får inte komma in i köket.
Han vill överraska.
Fast jag vet redan vad det blir.
Jag hörde när han skalade och hackade löken.
Räknade snabbt ut att dagens middag blir Biff Rydberg.
Bra val.
Och jag är oerhört fascinerad över att bänkar och golv ser ut som de gjorde innan han satte igång med matlagningen.
Det, är egentligen enda anledningen till att jag aldrig skulle kunna anmäla mig till "Halv åtta hos mig".
Att det blir så förbannat stökigt alltså.
Om inte klädkoden är Vadarstövlar förstås..