Återigen funderar jag lite.
Inte på saker jag är rädd för, utan på hur saker förändras med åren.
Som det här med hemmet.
Det är ju så viktigt att man trivs där.
I sitt eget hem.
Man boar in sig och gör det mysigt för alla som bor där och eventuella besökare.
Ser till att färgerna på alla textilier harmoniserar med varandra.
Och med väggen.
I badrummet tronar små burkar fyllda med bomull, topz och tamponger.
De går i samma stil som pumptvålsbehållaren.
Som går ton i ton med handdukarna.
I köket som man renoverat i moderna och funktionell stil lagar man allt mindre mat.
Det är inget jag hittar på.
Det är så det är.
Jag passar själv in i den här beskrivingen.
Kan inte tänka mig att ha en ful filt i soffan.
Med ful menas färg som inte matchar övriga.
Men när blev det så här?
I hemmet jag växte upp var det aldrig något tal om att matcha prylarna med varandra.
Det blandades hej vilt, och man tog vad man hade.
Luxtvålen som låg och löddrade på handfatet fyllde sin funktion, liksom de udda handdukar man sedan torkade händerna på.
Det hände allt som oftast att jag sov i en säng bäddad med lakan som inte ens hörde ihop, och än mindre harmoniserade med väggarna.
Jag vill minnas att jag trots det somande gott.
På morgonen åt jag frukost i ett illa matchat kök och drack choklad ur koppar av annat märke än "Swedish Grace".
Förmodligen fanns inget designernamn bakom de kopparna, men det gick likförbannat att dricka ur dem.
I det hemmet finns fortfarande samma bokhylla kvar som då.
Med samma prydnadssaker.
En igelkott av röda flörtkulor. En gungstol tillverkad av en ölburk. Ett lila ljus som någon snirklat till och gjort ett konstverk av. Små porslinsgummor och gubbar. En och annan fågel. Gamla skolfoton i ram eller utan ram. Vitrinskåp med små spritflaskor. Ljusstakar med bivaxljus och blommiga ljusmanchetter.
Och här sitter jag nu.
Jag är vuxen.
Älskar inredning och tidningar som följer dess spår.
Jag har ett vackert hem med vackra saker.
Som matchar varandra.
Men har det gått för långt när ungen kommer hem från dagis med en egentillverkad pärlplatta, och man får ont i magen för att man tycker den är så ful, och den passar ju herre gud inte in alls, och man kan bara inte förmå sig att ha den på bordet.
Det funderar jag på såhär en onsdagsmorgon i oktober.