Det är bara jag igen, om ni undrar...

Kaffe & Mandelkubb

Det är sådant man får unna sig när man varit ute och kutat på förmiddagen.

Det känns också lite lagom medelålders på något vis.

Mandelkubb.

Ni vet en sådan där som smular sönder och rullar runt i hela munnen.

Och som nästan är omöjlig att svälja, för den blir så degig och sitter fastklistrad på tänder och tandkött i flera dagar.

De väger för övrigt tjugoåtta gram och eftersom inte det är någonting får man unna sig två.

Om man vill.

Det vill man inte, men det kan vara bra att veta i fall någon ringer och frågar.

Vem nu det skulle vara har jag ingen aning om, men det är så Han med de blå skjortorna säger ibland.

"Det är bäst man håller sig uppdaterad ifall Reinfeldt ringer och frågar".

Jag vet inte varför han tror att Reinfeldt skulle ringa just till hushållet på Villagatan 9 i Flen om han undrade något.

Han har väl eget fok som håller reda på saker och ting.

Men för säkerhets skull, låter jag bli att svara när det ringer.

Jag vet inte om det kan vara av intresse för nationen att en mandelkubb väger tjugoåtta gram.

 

 

Femtiofem dagar kvar.

Jasså?, till något spännande tänker ni.

Det kan man väl kanske säga, om det är det man tycker.

Att julafton är spännande.

För det är till den, det är femtiofem dagar kvar.

Jag träffade en bekant som i fredags, dvs när det var femtioåtta dagar kvar, skulle hem och plocka fram sina julkartonger.

Och för det var hon uppriktigt lycklig.

Det strålade om henne.

Jag vet inte vad hon gör med de där kartongerna när det är femtioåtta dagar kvar, men plockas fram skulle de.

Hon kanske dammar av de där gamla tomtarna lite.

Pratar med dem.

Beklagar att de fått vänta så länge.

Kikar om någon behöver lagas.

Provar olika stilleben med tomtar, änglar, mossbollar och stjärnor innan hon blir riktigt nöjd.

Och det är så sött på något vis, för hon hade en sådan kärlek i rösten när hon talade om dem.

På något vis är hon en kontrast till många andra jag känner som nu hävdar att julångesten smyger sig på.

De drar i kragen för att lättare få luft, men det är inte där skon klämmer.

Det är inifrån den kommer.

Julångesten.

Allt som skall ordnas.

Alla julklappar som skall införskaffas.

Till ett lika värde för alla barn naturligtvis.

Annars blir det orättvist.

"Men köp det där jäkla nagellacket då, som hon vill ha. Olle har ju fått för ettusenfemhundra, men Anna har bara fått för ettusenfyrahundratrettioåtta. Det blir väl rättvist", säger man till sig själv.

Det kanske också är det man tycker.

Men för säkerhets skull, säger man det högt, för att liksom övertyga sig själv.

"Nu blir det rättvist"

Och så provar man att le lite.

Man kanske är glad på riktigt.

Sedan står man vid spisen och vevar som besatt med slevar och vispar, och sedan har man ingen aning om var man skall förvara den jävla maten som man ju måste ha.

Kyl och frys är sedan länge fyllda.

Hatthylla, skohylla, linneskåp vedlår, blomkrukor och toppenstället under sängen i ungens rum får duga så länge nu.

Skit i att ungen gnäller över att hon inte kan sova för det luktar strömmingslåda och paté i hennes rum.

"Nu är det jul förstår du ungen, då skall vi vara snälla. Och nöjda"

Det säger du i något som avses vara en vänlig ton, men eftersom du inte ätit på fyra och en halv dagar kan det tänkas att det mer blir ett................. Vansinnes vrål?

Men det är alls inte meningen, och ungen borde väl ha överseende när du uppoffrar dig så för att hon skall få en fin traditionell helvetes jävla jul.

Ungefär så uttrycker sig de som har drabbats av julångesten.

Och dem är det synd om.

För det är ju trots allt femtiosex dagar kvar tills de kan andas ut igen.

Och bli som folk igen.

 

Återigen funderar jag lite.

Inte på saker jag är rädd för, utan på hur saker förändras med åren.

Som det här med hemmet.

Det är ju så viktigt att man trivs där.

I sitt eget hem.

Man boar in sig och gör det mysigt för alla som bor där och eventuella besökare.

Ser till att färgerna på alla textilier harmoniserar med varandra.

Och med väggen.

I badrummet tronar små burkar fyllda med bomull, topz och tamponger.

De går i samma stil som pumptvålsbehållaren.

Som går ton i ton med handdukarna.

I köket som man renoverat i moderna och funktionell stil lagar man allt mindre mat.

Det är inget jag hittar på.

Det är så det är.

Jag passar själv in i den här beskrivingen.

Kan inte tänka mig att ha en ful filt i soffan.

Med ful menas färg som inte matchar övriga.

Men när blev det så här?

I hemmet jag växte upp var det aldrig något tal om att matcha prylarna med varandra.

Det blandades hej vilt, och man tog vad man hade.

Luxtvålen som låg och löddrade på handfatet fyllde sin funktion, liksom de udda handdukar man sedan torkade händerna på.

Det hände allt som oftast att jag sov i en säng bäddad med lakan som inte ens hörde ihop, och än mindre harmoniserade med väggarna.

Jag vill minnas att jag trots det somande gott.

På morgonen åt jag frukost i ett illa matchat kök och drack choklad ur koppar av annat märke än "Swedish Grace".

Förmodligen fanns inget designernamn bakom de kopparna, men det gick likförbannat att dricka ur dem.

I det hemmet finns fortfarande samma bokhylla kvar som då.

Med samma prydnadssaker.

En igelkott av röda flörtkulor. En gungstol tillverkad av en ölburk. Ett lila ljus som någon snirklat till och gjort ett konstverk av. Små porslinsgummor och gubbar. En och annan fågel. Gamla skolfoton i ram eller utan ram. Vitrinskåp med små spritflaskor. Ljusstakar med bivaxljus och blommiga ljusmanchetter.

Och här sitter jag nu.

Jag är vuxen.

Älskar inredning och tidningar som följer dess spår.

Jag har ett vackert hem med vackra saker.

Som matchar varandra.

Men har det gått för långt när ungen kommer hem från dagis med en egentillverkad pärlplatta, och man får ont i magen för att man tycker den är så ful, och den passar ju herre gud inte in alls, och man kan bara inte förmå sig att ha den på bordet.

Det funderar jag på såhär en onsdagsmorgon i oktober.

 

 

 

 

 

Solen!

Solen syns!

Jag kan inte minnas när jag senast såg den.

Luften är klar och lätt att andas och alla färger träder fram på ett nästan onaturligt vackert sätt.

Tänk så mycket vackrare, skönare och behagligare allt känns när solen tittar fram.

Törs man hoppas på att den stannar över dagen?

Det skulle göra det sista träningspasset i "Kickstart på fyra veckor" till en slags Grande Finale.

Fattas bara någon som slänger en krans runt halsen på mig när jag med rosiga kinder springer i mål efter fyra veckors hård träning.

Ja, i alla fall vissa dagar var det hård träning.

När man läste instruktionerna och gjorde som man skulle.

Och i dag skall jag alltså jogga lågintensivt i fyrtiofem till sextio minuter.

I solsken.

Hög och klar luft.

Med en färgsprakande avslutning.

Utan kranskulla.

 

 

 

Jag har i och för sig tänkt på en sak.

Det händer att jag gör det.

Funderar och grubblar lite.

I dag vandrar ungefär sju miljarder mäniskor på jordens yta.

Eller, det är ju inte säkert att alla vandrar.

De kan ju sitta, ligga eller stå på alla fyra för den delen.

Men alla väger de ju något.

År 2050 lär siffran ha stigit till niokommatre miljarder.

Det är ofattbart många människor.

I takt med att befolkningen växer, växer också antalet prylar niokommatre miljarder människor anser sig behöva.

Även de väger en del.

Min tanke är således...

Tänk om jorden blir för tung.

Om den inte orkar snurra i den omloppsbana den befinner sig i, för det är för tungt nu.

Då fladdrar den okontrollerat ut i rymden, och vi med den.

År 2050 är jag åttiotre år.

Jag tycker att det är för gammalt att ge sig ut på en tur i rymden.

Helt oförberedd dessutom.

Jag har aldrig varit där.

Vad skall jag säga.

Hur skall jag bete mig.

Var landar jag, och med vem.

Nej.

Jag förstår att om jag okontrollert fladdrar ut i rymden dör jag.

Det är inte säkert att jag vill det fast jag är åttiotre.

Nej.

Jag förstår att jorden inte kommer att ge sig iväg.

Men funderingar kan man ju ha.

Fast man är fyrtiofem.

 

 

 

 

"Men varför har jag aldrig några rena trosor"?

Det är ungen som uppgivet slänger med armarna för att jag skall se hur desperat hon är.

"Tja, du får väl lägga dem i tvätten", säger jag sådär som jag alltid gör, "de går ju inte in dit själva."

"Men jag gör ju det, och ändå har jag inga"!

Hon river runt på diverse ställen där de eventuellt skulle kunna vara, och av en händelse öppnar hon skåpet där sopkorgen står.

Ett vrål hörs, och jag tror hon gjort sig illa.

"Men vaffan"!

"Här ligger ju säkert tio par", skriker hon i en väl gäll ton.

Pekar ner i soppåsen.

Jag stoirrar kelntroget på hennes finger som pekar ner i påsen.

"Var", frågar jag och fortsätter stirra.

"Här", gapar hon och lyfter upp en hög tumlarludd ur påsen.

"Det där är tumlarludd," säger jag och rynkar på näsan.

"Det här är mina trosor", tjoar hon och viftar med dem framför min näsa.

"Det där är tumlarludd, det som lossnar från kläderna när man tumlar dem. Sedan fastnar det i filtret och sedan kastar man det", säger jag och funderar om hon driver med mig.

Hon stirrar på mig och det ser ut som om hon tror att jag driver med henne.

"Har du kastat dem för att du inte gillar dem"?

"Vilka", frågar jag, som fortfarande inte fattar någonting.

"Mina stringtrosor"!

"Dina stringtrosor"?

"Mina stringtrosor ja"!

Jag stirrar återigen på den hög hon håller i handen.

Blinkar och stirrar. Blinkar och stirrar.

Jag vet inte vad jag skall säga.

De finns ju knappt.

Jag kanske har använt de där trådarna till annat här hemma någon gång?

I tron om att det faktiskt var en tråd.

Inget annat.

Sytt i en knapp som lossnat.

Flossat tänderna.

Bundit upp en bukett jag gett bort.

"Här, varsågod, en buket från in egen höstträdgård, med en stringtrosa i. Spets"

Jag hoppas ingen har märkt det.

Det skulle kunna bli svårt att förklara, på något vis.

 

 

 

 

 

 

Söndag vecka fyra i - "Kickstart på fyra veckor".

Jag ligger två dagar efter.

Det betyder att det är två dagar kvar av min kickstart trots att den borde vara över nu.

Men jag har inte hunnit med.

Jag tar igen det nu.

Körde torsdagens träning i dag trots att det är söndag.

Cirkelträning.

Börjar med uppvärming.

Fortsätter med

• Situps med vridning 
• Enbensböj med boll
• Vadpress
• Bicepscurl med axelpress
• Dips
• Skridskohopp ( kan inte jag som har ett trasigt knä, gör utfall åt sida)

Men gud vlken dålig bild det är, säger jag.

Carina Berg som besöker Dolph Lundgren i hans hem är märkligt suddiga båda två.

Han med de blå skjortorna försäkrar mig om att bilden är som den skall.

Varken Carina eller Dolph är suddiga i kanten.

Jag ser mig om i rummet och upptäcker att det flimmer jag trodde utspelade sig på TV:n, även befinner sig i mitt vardagsrum.

Dessutom tilltar det i styrka och ett kort ögonblick får jag en svimmningskänsla som far genom kroppen och hjärtat börjar fladdra.

Bör jag vara orolig frågar Han med de blå skjortorna, när jag lägger mig på golvet med benen upp i soffan.

Hur skall jag veta det, säger jag, och ber honom googla eftersom jag själv inte såg något när jag försökte.

Jag blundar och fenomenet utspelar sig innanför mina slutna ögonlock.

Ungefär som när man var liten och tittade i ett sådant där Kalejdoskop.

Man vred och vände och förgrika mönster fladdrade framför ögonen.

Snart avtar det men kommer åter en omgång till.

Fladder, svimmningskänsla och ett hjärta som rusar.

Ögonmigrän.

Tillståndet tycks bero på tillfälligt förändrad elasticitet i en del av hjärnans blodkärl.

Det är det jag drabbats av.

Drabbar vanligtvis yngre personer.

Är synnerligen obehagligt men samtidigt ofarligt.

Kanske min idoga träning gjort att min kroppsliga ålder sjunkit drastiskt?

Jag räknas som yngre.

Farväl medelålder.

Jag är ung nu och har fladder framför ögonen.

Jag föredrar min medelålder om jag skall vara ärlig.

Inget mer fladder framför ögonen tack.

Om Fru Welinder själv får välja.

 

 

Nej mamma du kan inte.

Det är ingen idé, det är skitsvårt.

Det är sextonåringen som uttalar sig om min kunskap i ämnet.

Hon klickar med rappa fingrar fram och tillbaka men lyckas inte få till det.

Jag försöker själv lite då, säger jag.

Hon suckar och lämnar mig där jag sitter med datorn i knät.

Tada!

Ropar jag när hon kommer ner för trappan.

Nu skall vi titta på en sak här.

Klickar fram bloggen och pekar upphetsat på min nya header som består av bilder jag själv knäppt.

Jaja, vad bra. Men jag måste gå nu.

Så var det med det.

Det var liksom ingen stor grej verkar det som.

Men jag är nöjd i alla fall.

Den där intervallen.

Kort men intensivt, sade Charlotte Perelli i sin bok, och jag tyckte nästan det lät löjligt.

Hade hon skrivit fel?

Spring 30 sekunder med ungefär 90 % av din kapacitet, vila en minut.

Upprepa åtta gånger.

Sammanlagd träningstid - femton minuter.

Börjar uppvärmning med lätt joggning till lämplig ( läs avskild) plats.

Tio upphopp för att bli varm.

Kollar in min kökstimer som ligger fint i handen.

Klara - färdiga -gå!

Springer mitt "nästan fortaste" i trettio sekunder.

Leende.

Lekande lätt det går det här.

Vilar en minut - sparkar lite med benen.

Ser proffsig ut.

Det kommer en dam med en hund.

Jag springer åt andra hållet nästa trettio sekunder.

Lika lätt den här gången.

Det kanske stod fel i boken trots allt?

Trettio sekunder senare är benen plötsligt inte lika pigga.

Sjunde vändan möter jag två damer som stirrar storögt, och trots att jag egentligen skulle stanna ganska precis innan jag möter dem fortsätter jag kuta.

Det skulle ju se för fånigt ut om jag tvärstannade framför dem.

De kanske skulle tro att jag ville råna dem.

Eller fråga efter vägen.

Åttonde och sista gången flåsar jag så högt att jag tror det är någon efter mig.

Sedan joggar jag hem.

I regnet.

Och skiter i att äta vad Charlotte Perelli säger att jag skall äta.

Jag äter vad jag vill.

Hör du det kvinna!

 

Dag 2 i vecka 4 - Kickstart på fyra veckor.

Regnet hänger tungt över vår stad i dag.

Det skiter Charlotte Perelli i.

Hon skickar ut mig på ett löppass.

Löppasset består av intervallträning.

Det har jag gjort förut.

Dock ökas intensiteten och jag skall fräsa fram på Flens gator och använda 80-90 % av min kapacitet.

I intervaller.

Emellanåt får jag gå.

De ben som skall användas till att kuta med 80-90 % av sin kapacitet, användes igår till att göra:

# Utfallsgång med vridning och tyngd i händer - 16 gånger 3 repetitioner ( jag orkade alla)

# Upphopp med armhävning mellan varje - 10 gånger 3 repetitioner ( jag orkade inte alla)

# Pendel med vikt - stå på ett ben - händerna med tyngd i ovanför huvudet - böj det andra benet och dra det så långt upp mot magen du kan - pendla sedan bak med benet - håll balansen för i helvete - släpp ner händerna - pendla tillbaka - 12 gånger 2 repetitioner ( jag tappar balansen och blir sur)

# Vadpress - maxantal gånger 2 ( jag orkar alla eftersom jag själv bestämmer vad som är max)

Ja.

Och nu skall de här benen alltså ge sig ut.

I regnet.

Jag undrar hur fort 80 - 90 % av maxkapacitet är i gummistövlar?

Tretorn.

Gröna.

Stl 37.

 

 

Ja.

Som ni sett är hösten här.

Med den kommer i vissa fall, till vissa människor, en höstförkylning.

Han med de blå skjortorna är en av dem.

Han är så sjuk så.

Ajajaj.

Han nyser så snoret sprutar och ögonen är röda och glansiga.

Han blir också lite mer kutryggig av bara farten.

För att förstärka det förkylda utseendet något.

I fall någon skulle missa det.

"Usch" "Usch" "Usch"

Det är ungefär det han säger dagarna i ända.

Nyss var han uppe och åt lite frukost.

"Usch usch usch" mässade han bredvid mig i frukostsoffan.

Snart nog masade han sig upp för trappan och tillbaka till sängen.

Nätterna med förkylning spenderar han i en annan säng, i ett annat rum.

Ingen människa kan ligga bredvid en annan som säger "usch usch usch" nätterna igenom.

Dessutom förstärks de andra ljud han normalt ger ifrån sig under nätterna, och liksom ekar mellan väggarna.

Men som den gentleman han faktiskt är, låter han mig sova ensam tills han blir frisk igen.

Nu vet man ju inte när det blir.

Om det ens någonsin blir så.

Kan någon människa någonsin, varit mer sjuk?

Möjligtvis någon som dött av sviterna.

Men ingen som överlevt, vad vi det.

Det är nog dags att jag går och tittar till honom där han ligger.

Klappar om honom lite och talar om hur mycket han betyder för mig.

Ja.

Det skall jag göra.

 

 

 

 

Man får väl ändå säga att det går fint det här.

Med träningen alltså.

Jag är nu inne på dag tre i vecka två - "Kickstart på fyra veckor".

Tillsammans med Charlotte Perelli gör jag allt hon gör - dag för dag.

I dag var det lågintensiv jogging.

Det är snäppet snabbare än rask promenad har jag fått lära mig.

Trettiofem minuter gick förvånansvärt............ Enkelt.

Det var ju inte många dagar sedan jag flåsande ruskade på timern som aldrig pep.

Och då handlade det om tre minuter.

Visst hade jag kunnat stanna flera gånger om, för att huvudet tyckte att det räckte nu.

Huvudet pekade på diverse spännande föremål som det ville stanna och titta på.

Ett fint grässtrå med en spindel på toppen.

En ovanlig svamp som det ville äta för att falla död ner.

En väldigt död mus som var platt.

Någonting - för i helvete människa, skrek huvudet.

Men benen sprang förhållandevis lätt vidare, och lyssnade inte på vad huvudet sade.

Jag tackar dem för det.

Och i morgon blir det styrka för hela slanten.

Jag får se om huvudet får vara med.

 

 

En av mina vänner bor på en gammal gård.

En gård med hästar, hundar katter, tjurar, spöken och några människor.

På den gården finns det oräkneliga mängder av hus.

Bostadshus, vedbod, redskapsbod, sommarstuga, koja, stall, ladugård, maskinhus, jordkällare, hus för möten med spöken, hus för uthyrning - och nej, det tar aldrig slut.

Det är hus var man ser.

I ett av husen satt en gång en bortglömd sommargäst och plirade med ögonen när Hon som bor på gården klev in i köket.

"Oh hjälp vad du skräms Gösta", tjoade hon.

"Men vad i hela friden gör du här, sommaren är ju slut för länge sedan", fortsatte hon förvånat.

Hon traskade vidare in i huset som var isande kallt, och ropade till Gösta att "värmen ju var avstängd, han skulle frysa ihjäl om han satt rätt upp och ner på den där pinnstolen i köket, du kunde väl åtminstonne ha sagt till", säger hon som nu är tillbaka i köket.

Men Gösta, han bara plirar med ögonen och säger ingenting.

Man gör sällan det, när man sitter rätt upp och ner på en pinnstol och är död.

Ja, och då blev det fart på Hon som bor på gården.

Och hon sprang och sprang för att hitta sin make som uppehöll sig någonstans i ett av de andra husen, och när hon hittade honom var hon alldeles utschasad av allt springande mellan husen, och trött i halsen var hon också som hon tjoat och gapat hela vägen, så han hörde knappt vad hon sade.

Och så tog de traktorn tillbaka till sommarhuset, och Hon som bor på gården fick sitta i skopan och skumpa, för i förarhytten, eller vad det heter, hade de byggt ett litet hus till några fåglar de hittat, så hon fick inte plats.

Nej.

Så gick det naturligtvis inte till.

Det fanns aldrig någon död sommargäst i köket, och de har heller inte byggt något hus i förarhytten, eller vad det heter.

Men ungefär så stor är gården.

Men går och går och kommer aldrig fram, men har man tur hinner man hem till kvällsmat.

Och där var jag på besök.

Och fick plocka som jag ville i ett av husen som är övergivet och skall rivas.

Han med de blå skjortorna ställde upp som chaufför eftersom jag bara kan köra rakt fram med släpkärra bakom bilen. Jag kan för allt i världen inte backa.

Släpkärran lastades full med diverse möbler.

Gamla fina möbler som om de kunde prata, alldeles säkert kunde dela med sig av så många historier.

Vilka är de, som genom åren suttit runt det här bordet och ätit?

Grälat?

Haft sex. På bordet? 

Vem har prytt hyllorna i skåpet med papper och sådandär gammal uddspets?

Hade man finporslinet där?

Linneservetter och matsilver?

Snusdosa och gulnade kärleksbrev?

Jag vet inte det.

Men i mitt hus får allt detta en ny historia.

Och för det är jag glad.

Tack Pia & Lasse.