En av mina vänner bor på en gammal gård.
En gård med hästar, hundar katter, tjurar, spöken och några människor.
På den gården finns det oräkneliga mängder av hus.
Bostadshus, vedbod, redskapsbod, sommarstuga, koja, stall, ladugård, maskinhus, jordkällare, hus för möten med spöken, hus för uthyrning - och nej, det tar aldrig slut.
Det är hus var man ser.
I ett av husen satt en gång en bortglömd sommargäst och plirade med ögonen när Hon som bor på gården klev in i köket.
"Oh hjälp vad du skräms Gösta", tjoade hon.
"Men vad i hela friden gör du här, sommaren är ju slut för länge sedan", fortsatte hon förvånat.
Hon traskade vidare in i huset som var isande kallt, och ropade till Gösta att "värmen ju var avstängd, han skulle frysa ihjäl om han satt rätt upp och ner på den där pinnstolen i köket, du kunde väl åtminstonne ha sagt till", säger hon som nu är tillbaka i köket.
Men Gösta, han bara plirar med ögonen och säger ingenting.
Man gör sällan det, när man sitter rätt upp och ner på en pinnstol och är död.
Ja, och då blev det fart på Hon som bor på gården.
Och hon sprang och sprang för att hitta sin make som uppehöll sig någonstans i ett av de andra husen, och när hon hittade honom var hon alldeles utschasad av allt springande mellan husen, och trött i halsen var hon också som hon tjoat och gapat hela vägen, så han hörde knappt vad hon sade.
"En döing i sommarhuset"?
"Men vad i hela friden säger du"!?
Och så tog de traktorn tillbaka till sommarhuset, och Hon som bor på gården fick sitta i skopan och skumpa, för i förarhytten, eller vad det heter, hade de byggt ett litet hus till några fåglar de hittat, så hon fick inte plats.
Nej.
Så gick det naturligtvis inte till.
Det fanns aldrig någon död sommargäst i köket, och de har heller inte byggt något hus i förarhytten, eller vad det heter.
Men ungefär så stor är gården.
Men går och går och kommer aldrig fram, men har man tur hinner man hem till kvällsmat.
Och där var jag på besök.
Och fick plocka som jag ville i ett av husen som är övergivet och skall rivas.
Han med de blå skjortorna ställde upp som chaufför eftersom jag bara kan köra rakt fram med släpkärra bakom bilen. Jag kan för allt i världen inte backa.
Släpkärran lastades full med diverse möbler.
Gamla fina möbler som om de kunde prata, alldeles säkert kunde dela med sig av så många historier.
Vilka är de, som genom åren suttit runt det här bordet och ätit?
Grälat?
Haft sex. På bordet?
Vem har prytt hyllorna i skåpet med papper och sådandär gammal uddspets?
Hade man finporslinet där?
Linneservetter och matsilver?
Snusdosa och gulnade kärleksbrev?
Jag vet inte det.
Men i mitt hus får allt detta en ny historia.
Och för det är jag glad.
Tack Pia & Lasse.