Det är åt helvete fel att tro att jag kan det.
Varför i hela friden får jag för mig att jag kan olika saker hela tiden?
Jag kan väl inget.
Tappra försök gör jag.
Att klä om stolar. Sedan hänger den nya klädseln lite snett och vint på stolen.
Och det får det fortsätta att göra i all evighet.
Gärna för mig, om det skall vara så svårt att hänga rakt.
Jag kan också hänga snett ibland.
Att klä om den gamla eksoffan.
Sprätta sprätta sprätta och stöka till så in i helvete innan den gamla klädseln är bortriven.
Vad äckligt.
Fläckar av odefinierbara kroppsvätskor. Eller andra vätskor.
Hårbollar av okänd härkomst. Karameller. Smulor från gud-vet-vad. Pärlor. En barbiegaffel. Häftstift och ett suddgummi.
Fast först målar vi lite bara. Vitt. Grundfärg.
Någon annan färg blir det aldrig någonsin på den soffan.
Inte heller någon ny klädsel.
Det nya röd/vit rutiga tyget läggs lite snyggt över soffan.
Jag kan också ligga lite snyggt. Över soffan.
Och tvätten klagar inte över att ligga på den o-omklädda soffan.
Fast den ligger inte snyggt. Den ligger huller om buller.
Men jädrar vad bra jag är på att stryka.
Alltid något, i det stora hela...