Det är befriande med drömmar.
Fy faan, vad man är bra i drömmen.
Man kan så mycket. Vågar så mycket.
Håller tal. Skitroliga tal, som alla skrattar åt. Klappar händerna och torkar tårar ur ögonvrån.
Kliver upp på scen och sjunger en truddelutt. Med en gitarr i handen! Jag kan ju inte spela gitarr, men jädrar vad bra jag klinkar på den här guran!
Man har låååångt snyggt hår. Som fladdrar i vinden. Brösten är också lite snyggare. Inte fullt så utsugna.
Man skäller ut folk. Så jävla befriande! Man sätter ner foten, och skäller och skäller och skäller. Spottar ur sig det man alltid velat säga. Fast jävligt konstruktivt och sakligt ändå. Gör värdig sorti.
Man har sex på omöjliga ställen. Med lyset tänt. Eller till och med i dagsljus. Så förfärligt! Man är en slampa rent av. I drömmen.
Sedan vaknar man.
Men gud! Vad var det jag drömde!
Så jäkla konstigt förstår du!
Tänk om man var så där.
Sådär som i drömmen.
Om man trodde att man var så himla duktig och bra hela tiden.
Så jäkla dumt det skulle vara.
Det är ju tur att man är sig själv.
För det är man väl.
Egentligen?
Och här kommer en dikt på temat (för jag skriver ju dikter också)
hon önskade
att hon var
någon helt annan
hon önskade
att hon var
sig själv