Det är bara jag igen, om ni undrar...

I väggen?

Alldeles nyss ringde jag min man för att fråga det.

Han kunde tyvärr inte svara.

Han sitter i möte. För han har ett jobb att sköta.

Det är inte alla som har det.

Som till exempel jag.

Jag går aldrig på några möten.

Varför inte då?

.

Det värsta är att jag är rädd för borrar.

Jag blundar när jag borrar.

Det blir sällan bra, när man blundar och borrar samtidigt.

Jag tror att min man vet det.

Han kommer att be mig låta borren vara, snälla nå´n!

I en sådan där lite skrikig ton.

Eller nej.

Min man skrattar. Han vet att jag inte vågar borra i väggen.

Som i somras.

När vi panelade om huset.

Jag hade egen hammare. Och jädrar vad bra jag spikade! Det var inte ens en dröm!

Jag vevade som besatt med hammaren, och blev besviken när det inte fanns någon mer bräda att spika fast.

Sedan fanns det en djävulsmaskin på tomten.

Det var en sådan där stor såg. Som man skjuter in virket i, och plockar ut på andra sidan.

Den låter skithögt.

Alla maskiner som låter högt framkallar svettningar och obehag.

Jag antog utmaningen.

Tryckte på knappen och drog i spaken.

Jag dog nästan.

Men plankan klövs på mitten. Och det var jag som gjorde det.

Därför tänker jag att jag kanske kan prova att borra lite grann?

Det kanske inte ens behöver märkas?

Bara lite.

Så hänger vårt nya sammetsdraperi redan där innanför dörren, när han kommer hem.

Lite snyggt sådär.

Lite snett sådär.

Och när man drar undan det får man draperi och stång och hela fadderullan i huvudet, för borrhålen var för stora?

Kanske sitter jag bara här rätt upp och ner.

Väntar lite....