Det är bara jag igen, om ni undrar...

"God gud, gode gud, gode gud." Jag vet inte hur man ber till gud. Men nu gör jag det i alla fall.

Måste man knäppa händerna?

"Gör så att jag inte tappar alla ögonfransar på midsommarafton"!

Det vore det värsta någonsin.

En midsommar utan sotsvarta vippande ögonfransar!

Då dör jag hellre.

Midsommarafton. Denna ljuvliga dag. Då allt kan hända.

För min del verkar det som om det blir min sista dag på jorden.

I morse när jag gnuggade mig i ögonen lossnade åtta ögonfransar!

Åtta! Hela handen var full av dem.

Om jag blundar ända fram till kvällen kanske de som finns kvar inte ramlar bort?

Jag är ihop med Adam.

Till kvällen skall det festas. Rejält.

Festen hålls två och en halv mil från mitt hem.

Men jag har min gula Yamaha. Som tar mig dit jag vill.

Om den inte får en loppa på tändstiftet.

Då stannar man och plockar fram busskortet. Sedan petar man bort loppan. Med busskortet.

Och åker vidare.

Jag har integralhjälm. Och skinnpaj.

Fräser fram i 30 km i timmen på vägarna.

Det är bättre än att gå.

Fast om jag åker moppe i dag kanske varenda ögonfrans flyger av och sprids för vinden. Landar på den här jävla grusvägen. Till ingen nytta.

Jag blundar.

När jag blundar kommer jag på att man alltid är ovanligt ful i håret när man tar av sig hjälmen.

På midsommarafton vill man inte vara ovanligt ful.

Man vill vara ovanligt snygg.

Med ögonfransar och fint hår.

Det är under min värdighet att gå på fest i moppefrisyr och några glest spretande ögonfransar.

"Är det Adam"?

"Jag kommer inte på festen. Jag gör slut"

Jag hade ändå tänkt göra slut! replikerar han.

Så jäkla mellanstadie, liksom.

Det är under min värdighet att vara ihop med någon som är som ett mellanstadiebarn.

Jag är faktiskt femton. Och några månader.