Tänk när barnen var små. I dagisålder.
När man tassade runt tidigt på morgonen och kokade varm choklad, och strök Lucialinnet en sista gång innan man väckte de små Luciorna.
På dagis vill alla vara Lucia.
Även pojkarna.
Ibland vill de vara spindelmannen. Men det vet jag inte om de får.
På dagis satt alla förväntansfulla föräldrar på golvet i en nedsläckt leksal.
Väntade på sina älskade telningar som strax skulle komma tågande.
Eller studsande. Eller ålande. Det berodde på vilket humör ungen var på just denna dag.
Väl uppställda kunde det hända att de sjöng det fröken ville att de skulle sjunga.
Eller något annat som föll dem in.
Petade sig lite i näsan.
Bankade en tomte i huvudet med stjärngossestjärnan.
Vinkade febrilt till en pappa som somnat med ryggen mot ribbstolen.
Började gråta och sprang därifrån.
Fröken klinkade hårdare och hårdare på gitarren för att ungarna skulle höra vilken låt de skulle sjunga.
Vi har ju repeterat för i helvete! Stod det i frökens panna. Men barnen kunde inte läsa.
Ja det var så ljuvliga allesammans.
På sitt sätt.
Och alla var vi stoltast över vår egen unge.
.
Igår var det Lucia.
I det här livet.
Man ruskar om en dödstrött 14-åring som på nåder provar Lucialinnet.
Lucialinnet har för korta ärmar. Lucialinnet är för långt,
"Jag kommer att snubbla, Gode Gud"!
Lucialinnet visar sig vara ett stjärngosselinne, fy fan vad pinsamt!
Jag lägger upp stjärngosselinnet.
Tyvärr kan jag inte förlänga ärmarna med så här kort varsel.
Du kunde inte ha provat linnet lite tidigare? När jag bad dig?
Men jag gör ju det nu. Herre Gud.
Vad som repeterats och sjungs har jag ingen aning om.
Jag får för allt i världen inte komma och titta.
Gud så pinsamt. Det förstår jag väl?
Men jag vet att nu för tiden petar de sig inte i näsan, eller bankar på varandra med stärngossepinnar.
De svimmar.
Det är populärt.
De rasar ihop i stora högar, och får väckas till liv av de tärnor och tomtar som inte svimmat.
Luciatåget blir kortare och kortare för varje föreställning, för de ligger bakom scenen och vilar upp sig efter svimningsanfallet.
På dagistiden, eller för all del på min egen tid, svimmade ingen.
Men nu gör de det.
Mellan de två föreställningarna bjöds 150 ungdomar på mackor.
Jag var inringd av anordnande föräldrar. Stod bakom ett bord och vaktade när ungarna försåg sig.
Jag stod rätt upp och ner. Gjorde inget pinsamt. Sade inget pinsamt.
Hon sökte till och med upp mig.
"Har du en tjuga"? "Polkagris"
Hon pratade med mig!
Sedan sopade jag golvet.
Sedan gick jag hem.
Och nu är Lucia slut.
För den här gången.
Och stoltast är jag över min egen unge.