Det är dagens sanning!
Jag har själv sett den!
Den har min älskade make placerat där.
Han har starka ben. Som han cyklar med, på spinningcykeln.
Jag har inte starka ben som cyklar på spinningcykeln.
Varför gör de inte det?
För att de inte tycker det är roligt?
För att de är lata?
För att de är för korta?
Jag har sagt åt dem flera gånger.
Nu går ni upp på trean och kliver på den där jäkla cykeln. Säger jag. På skarpen.
Men de lyssnar inte.
De sitter lik förbannat kvar i soffan.
Brer ut sig.
Tycker lite synd om sig själva för att de blivit gropiga.
De är väl medvetna om groparna efter helgens besök i diverse provrum.
Provrum är obarmhärtiga.
I provrum stirrar man sanningen i vitögat.
För varje provrum jag äntrar dör jag lite grann.
Det är snart inte mycket kvar.
Bara ett par lata ben som det hänger lite löst kött på.
En gång i tiden sprang benen utav bara den.
De var högerytter i fotbollslaget.
Passa mig! ropade de, och kutade som vildar längs kanten.
Gjorde finfina inlägg som de andra gjorde mål på. Men tog aldrig åt sig någon ära för det.
De bara gjorde sitt jobb.
En gång i tiden kunde de till och med gå ner i spagat!
Nästan.
Då var de bruna och fina och arbetsvilliga.
Nejmen!
Nu händer det något!
Benen har rest sig upp och styr stegen mot trappan.
Trettiotvå, trettiotre, trettiofyra, trettiofem.
Jag ser cykeln.
O Herre Gud, vad tänker de göra?
Skall de sparka på cykeln?
Nej.
De kliver upp.
Men hallå! Ta det lugnt! Ni måste värma upp först!
Det är jag som ropar.
Men benen lyssnar inte.
De gör som de vill.
Trär fötterna i pedalerna och börjar trampa.
Och jädrar vad de trampar.
Som om de aldrig gjort annat.
Nu håller du tyst kärring. Säger benen.
Du får hitta någon annan att klanka ner på.
För vi har fått nog!
Värst vad de mopsar upp sig. Tänker jag.
Och undrar när de tänker kliva av.