Det är inte jag som fyller.
Det är min äldsta unge.
Egentligen är det helt orimligt.
Jag är själv inte många år mer än så.
Hur går det ihop?
Låt se.
Jag var tjugofyraårtiomånaderochfemdagar när den ungen föddes.
Jag har sett bilder på det.
Det är en glad, relativt nypermanentad mamma som ler mot kameran.
Tofs mitt på huvudet.
Står och ser ung ut.
Hon hade ingen aning om hur man tog hand om ett barn.
Men hon växte in i det.
Köpte sig en brun skinnvagn. Eller "skai", som det hette.
Det var modernt.
I den bruna skinnvagnen, eller skai som det hette, skulle ungen ligga och sova när mamman gick långa promenader längs grusvägen.
Det gjorde hon inte.
Ungen skrek och skrek.
Fick plockas upp och bäras.
Och om ungen någon gång somnade, var det alldeles omöjligt att låta bli att peta lite på henne.
Så att hon inte låg och dog i den bruna skaivagnen.
Nu har den ungen eget boende.
Med sambo.
Och planer för sin framtid.
Åsikter och tankar.
Våndor och mödor.
Lagar middagar och pyntar sitt hem.
Stökar till.
Städar.
Och ja. Det är den ungen som fyller nitton år och jag kan för allt i världen inte fatta var tiden tagit vägen.
Skall det fortsätta i samma takt, anhåller jag om att få kliva av.
Hallå här! Någon?
Jag kliver av vid nästa hållplats för jag har ett liv att leva
Jag tittar återigen på bilden av den leende, nypermanentade mamman.
Det är alltså inte tagen i går?
Inte heller för ett år sedan?
Tio år sedan?
Nej.
Nitton år har passerat. Inte en dag mindre.
Och jag kräver att tiden fortsättningsvis går något långsammare.
Så att jag hinner med.
Långsamt leder också någonstans.
Var snäll och för det vidare.
Till alla som har för bråttom.
Tack.
Ja jag vill också stiga av vid nästa hållplats. Vet inte hur man ska hinna allt som man vill göra om det går så här fort,så tror jag gör som du går av vid nästa hållplats.
skrivenKram