Jag väntar hem min älskade make.
Han har ett jobb att gå till. Och en hustru att komma hem till.
Det är inte alla som har det.
Han går inte en meter utan sina Birkenstock. Inomhus.
Till och med på natten, om han besöker toaletten, trär han fötterna i dem och struttar iväg.
Han har alltid blå skjortor. Ljusblå. Kärleksblå.
Som morgongåva fick jag en ring med en ljusblå sten. Så att jag alltid skall tänka på honom när han inte är här.
Han har fina kläder på jobbet. Byter om när han kommer hem. Till jeans.
Han har en egen tvättkorg i sin klädkammare.
Jag är inte betrodd att tvätta hans skjortor. Det är dyra skjortor. De blå.
Det bryr jag mig inte om. Jag tvättar dem likförbannat.
Och de är fortsatt blå.
De blå skjortorna har särskilda galgar de skall hängas på.
Och översta knappen måste knäppas.
Jag har ingen aning om vad som händer annars.
Så jag knäpper den översta knappen.
I morgon kanske jag stryker lite.