Ungen som gapar att jag förstör hennes liv, det förstår jag väl, är 14 år.
Jag vill för allt i världen inte förstöra hennes liv.
Bara styra upp det. Lite grann.
Den 14-åriga ungen vill vara ute längre på kvällarna.
Den 14-åriga ungen vill röka.
Sånt där som alla andra får.
Den 14-åriga ungen är densamma som jag för, låt säga två år sedan, aldrig trodde skulle titta åt en cigarett, skolka, eller smita ut på natten.
"Det är gott, och jag blir lugn av det", säger hon med trots, eller vad det är, i blicken.
Jag kan förresten inte sluta. Jag har försökt, fortsätter hon. Bestämd. Armarna i kors.
Den 14-åriga ungen hävdar att hon är beroende.
Och nu står jag framför henne. Blockerar hennes väg. Så hon inte kommer ut.
En glädjedödare, är vad jag är.
"Kan du inte bara sluta bry dig så jävla mycket"!
"När jag blir stor skall mina barn få göra vad de vill. Vill de röka skall de få det!"
Hon vandrar fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Kastar med armarna. Stampar i golvet. Desperata tjut tränger ur hennes strupe.
"Jag kommer att fortsätta så här om jag inte får gå ut", hotar hon.
Jag vet inte vad jag skall säga.
Det blir ju mest tröttsamt för henne själv att stampa på det där viset.
"Jag förbjuder dig att röka, och jag kommer att försvåra, eller göra det omöjligt, för dig att fortsätta röka"
Du kan ändå inte komma åt mig när jag är i skolan! Triumf! Tycker hon.
"Då kommer jag dit helt enkelt. Du glömmer att jag går hemma, och kan dyka upp när som helst".
NEJ!!!
Du kommer inte dit! Jag vill inte det! Nu har hon panik i rösten.
Vad piiiiiinsamt!
...
Det går en tid. Hemgång direkt efter skolan. Inga kontanter i handen. Ingen ungdomsgård.
Nu tror jag banne mig att den 14-åriga ungen är fri från sitt beroende.
Jag känner inte längre någon röklukt. Jag får inte längre några samtal från folk som sett henne röka.
Glädjedödaren har lyckats!
Och jag tror inte ens att jag har förstört hennes liv.
Kanske bara gett henne några år till.
.
Och det är allt jag vill:-)
Bra jobbat!!!
skriven