"Är du polis eller?"
Det är en upprörd man i 25-års åldern som frågar mig det.
"Ja det kanske jag är", svarar jag.
Jag är förbannad.
Har just blivit omkörd i ett litet samhälle där skyltarna klart och tydligt anger en hastighet av femtio kilometer i timmen.
Jag har farthållaren på femtiotre.
Han ligger irriterat i häcken på mig och kör om.
Jag slänger mig på signalhornet.
Tuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut!
Föraren som kört om bromsar in och blinkar in till sidan.
Jag kör upp bredvid.
Vevar ner rutan och han gör det samma.
Han är röd i ansiktet.
"Är du polis eller"?
"Det kanske jag är, och det är femtio här"
"Ja!, och du körde fyrtiofem"!
"Jag körde femtiotre"
"Men min mätare stod på fyrtiofem"!
"Jag tycker att det är skitdåligt att du inte respekterar farten genom det här lilla samhället. Det är meningen att folk skall våga gå läng den här vägen där det inte ens finns en trottoar"
"Men det var jui ngen som gick här"!
"Men det är fortfarande femtio"
"Då kan ju du fortsätta att hålla hastigheten då"!
"Ja det tänker jag göra"
Så gasar han iväg och jag är fortfarande arg.
Jag undrar vad flickvännen som storögd satt bredvid, tänkte under det här samtalet.
En jävla tant som tror hon är polis.
Så kanske hon tänkte.
Och det är faktiskt sant.
Jag har blivit en jävla tantpolis.
And I like it.