Nitton år sedan

Snart blir det 19-års kalas i huset.
Det är inte jag som fyller.
Det är min äldsta unge.
Egentligen är det helt orimligt.
Jag är själv inte många år mer än så.
Hur går det ihop?
Låt se.
Jag var tjugofyraårtiomånaderochfemdagar när den ungen föddes.
Jag har sett bilder på det.
Det är en glad, relativt nypermanentad mamma som ler mot kameran.
Tofs mitt på huvudet.
Står och ser ung ut.
Hon hade ingen aning om hur man tog hand om ett barn.
Men hon växte in i det.
Köpte sig en brun skinnvagn. Eller "skai", som det hette.
Det var modernt.
I den bruna skinnvagnen, eller skai som det hette, skulle ungen ligga och sova när mamman gick långa promenader längs grusvägen.
Det gjorde hon inte.
Ungen skrek och skrek.
Fick plockas upp och bäras.
Och om ungen någon gång somnade, var det alldeles omöjligt att låta bli att peta lite på henne.
Så att hon inte låg och dog i den bruna skaivagnen.
Nu har den ungen eget boende.
Med sambo.
Och planer för sin framtid.
Åsikter och tankar.
Våndor och mödor.
Lagar middagar och pyntar sitt hem.
Stökar till.
Städar.
Och ja. Det är den ungen som fyller nitton år och jag kan för allt i världen inte fatta var tiden tagit vägen.
Skall det fortsätta i samma takt, anhåller jag om att få kliva av.
Hallå här! Någon?
Jag kliver av vid nästa hållplats för jag har ett liv att leva
Jag tittar återigen på bilden av den leende, nypermanentade mamman.
Det är alltså inte tagen i går?
Inte heller för ett år sedan?
Tio år sedan?
Nej.
Nitton år har passerat. Inte en dag mindre.
Och jag kräver att tiden fortsättningsvis går något långsammare.
Så att jag hinner med.
Långsamt leder också någonstans.
Var snäll och för det vidare.
Till alla som har för bråttom.
Tack.

Man klinkar lite

Som jag tjatat.
Och äntligen skall det bli av!
Farmor med de vita förarhandskarna skall lyssna när jag spelar piano.
"Men det får gå fort. Vi har bråttom in till stan"
Väntar lite.
Och väntar lite.
Nu kommer hennes stora kroppshydda svajande över gården.
Sveper in i lokalen där jag tagit plats.
Ställer sig i dörröppningen.
Ser inte road ut.
Jag sätter mig.
Reser mig.
Snurrar lite teatraliskt på pallen för att ställa in rätt höjd.
Vad som är rätt höjd har jag ingen aning om.
Men det ser proffsigt ut.
Bläddrar i noterna som står framför mig.
För min del kan de gärna stå upp och ner, för jag kan inte spela efter noter.
Vet hon det?
"Jaha? Vad var det du ville spela, frågar hon"
Gissa vilken det här är, säger jag och sätter igång att klinka.
Klink, klink, klink, klink, kliiiiink!
Och lite till.
Hon har ingen aning.
Suckar.
Putsar på en fläck hon fått på sin enorma byst.
Gnuggar med förarhandsken.
"Kalle Johansson, säger jag stolt"
"Har jag aldrig hört, suckar hon, var det bra nu?"
Den här då!
Klinkar vidare på Gläns över sjö och strand.
Hon står kvar.
Jag slutar spela.
"Var det allt du kunde, undrar hon"
"Det var ju inte mycket att kalla till konsert för. Du borde öva mer"
Hon vänder ryggen till och den breda röven svajar bort mot bilen och tar plats.
Jag sitter kvar.
Snurrar på pallen.
Blir yr.
Lägger mig raklång på golvet.
Blundar.
Jag kan inte öva mer, kärringjävel.
För vi har inte plats med något piano.
För vi har inte råd med något piano.
För vi bor i en trång jävla trerummare, där jag delar rum med min syster.
Hur mycket jag än tjatar kommer jag aldrig att få något piano.
Inget av det här vet du.
Jag tror inte du har en aning om hur jag bor.
Eller ens var jag bor.
Men nu är det sommarlov och då kommer man hit några dagar.
Hälsar på sin pappa som inte klippt navelsträngen. Bor på samma gård som sin tjocka mamma.
Har ett privat vårdinrättning tillsammans, där de tar hand om utvecklingsstörda.
Det är i de utvecklingsstördas terapilokal pianot står.
Det är i de utvecklingsstördas terapilokal jag ligger på golvet och kräks.
Och det är någon av dem, som kommer att få skulden för det...

De lata benen

Det står en spinningcykel på tredje våningen i mitt hus.
Det är dagens sanning!
Jag har själv sett den!
Den har min älskade make placerat där.
Han har starka ben. Som han cyklar med, på spinningcykeln.
Jag har inte starka ben som cyklar på spinningcykeln.
Varför gör de inte det?
För att de inte tycker det är roligt?
För att de är lata?
För att de är för korta?
Jag har sagt åt dem flera gånger.
Nu går ni upp på trean och kliver på den där jäkla cykeln. Säger jag. På skarpen.
Men de lyssnar inte.
De sitter lik förbannat kvar i soffan.
Brer ut sig.
Tycker lite synd om sig själva för att de blivit gropiga.
De är väl medvetna om groparna efter helgens besök i diverse provrum.
Provrum är obarmhärtiga.
I provrum stirrar man sanningen i vitögat.
För varje provrum jag äntrar dör jag lite grann.
Det är snart inte mycket kvar.
Bara ett par lata ben som det hänger lite löst kött på.
En gång i tiden sprang benen utav bara den.
De var högerytter i fotbollslaget.
Passa mig! ropade de, och kutade som vildar längs kanten.
Gjorde finfina inlägg som de andra gjorde mål på. Men tog aldrig åt sig någon ära för det.
De bara gjorde sitt jobb.
En gång i tiden kunde de till och med gå ner i spagat!
Nästan.
Då var de bruna och fina och arbetsvilliga.
Nejmen!
Nu händer det något!
Benen har rest sig upp och styr stegen mot trappan.
Trettiotvå, trettiotre, trettiofyra, trettiofem.
Jag ser cykeln.
O Herre Gud, vad tänker de göra?
Skall de sparka på cykeln?
Nej.
De kliver upp.
Men hallå! Ta det lugnt! Ni måste värma upp först!
Det är jag som ropar.
Men benen lyssnar inte.
De gör som de vill.
Trär fötterna i pedalerna och börjar trampa.
Och jädrar vad de trampar.
Som om de aldrig gjort annat.
Nu håller du tyst kärring. Säger benen.
Du får hitta någon annan att klanka ner på.
För vi har fått nog!
Värst vad de mopsar upp sig. Tänker jag.
Och undrar när de tänker kliva av.

De blev glada

Nej.
Jag kommer inte att få något brev innan Jul.
Det är bekräftat.
Det var så märkligt.
För hörde man inget innan jul, brevledes, var man inte aktuell. För tjänsten.
Så ringde hon mig!
Presenterade sig. Med sitt riktiga namn. Hon visste vad hon hette.
Sade att hon fått in alldeles för många ansökningar.
I dem har de sökande berättat om alla de färdigheter de har. Som stämmer överens med de efterfrågade.
Utbildning har de också. Jobbat med saken i fråga.
Men!
Hon kunde inte släppa min ansökan.
Hon blev så glad när hon läste den.
Och kände, den här flickan kan inte få gå oss ur händerna!
Får hon visa min ansökan för Kommundirektören?
"Får du gärna"
Hon vill så gärna se mig hos dem.
Men på den här tjänsten är det tyvärr inte möjligt.
De sparar min ansökan.
Läser den och blir glada.
Hoppas att deras glädje genererar ett alldeles, alldeles underbart jobb. För min del.
Så småning om...

Innan Jul

Verkar som att en av arbetsgivarna inte kommer att höra av sig.
Varför inte då?
Jag dög väl inte.
Deras förlust.
Plötsligt fick jag panik över den andra!
Tänk om min ansökan inte kommit in?
Ringer.
Hon svarar så snabbt!
Jag tappar fattningen och presenterar mig, Med mitt gamla namn.
"Nej vad säger jag, jag är nygift"!
Gratulerar då, säger hon och bekräftar att min ansökan kommit in.
Hon har den inte framför sig.
Men hon kommer ihåg namnet. Det jag bestämmer mig för att jag heter.
Hon kommer ihåg mig!
Alltid något.
Nu måste hon ju tro att jag är av de vimsigaste hon talat med.
Jag vet inte vad jag heter.
Men jag vet att jag vill ha jobbet.
De som väljs ut till intervju kallas brevledes.
Innan jul.
Jag vågar inte titta i brevlådan.
Tänk om jag inte får något brev.
Innan jul.
Då kommer jag att bli ledsen och hänga läpp.
Fast det är det ingen som kommer att se, för jag har inte så stora läppar.
Kanske super jag mig full och gråter ut min frustration över att inte duga.
Fast bara om jag inte får något brev.
Innan jul....

Lucia

I går var det Lucia.
Tänk när barnen var små. I dagisålder.
När man tassade runt tidigt på morgonen och kokade varm choklad, och strök Lucialinnet en sista gång innan man väckte de små Luciorna.
På dagis vill alla vara Lucia.
Även pojkarna.
Ibland vill de vara spindelmannen. Men det vet jag inte om de får.
På dagis satt alla förväntansfulla föräldrar på golvet i en nedsläckt leksal.
Väntade på sina älskade telningar som strax skulle komma tågande.
Eller studsande. Eller ålande. Det berodde på vilket humör ungen var på just denna dag.
Väl uppställda kunde det hända att de sjöng det fröken ville att de skulle sjunga.
Eller något annat som föll dem in.
Petade sig lite i näsan.
Bankade en tomte i huvudet med stjärngossestjärnan.
Vinkade febrilt till en pappa som somnat med ryggen mot ribbstolen.
Började gråta och sprang därifrån.
Fröken klinkade hårdare och hårdare på gitarren för att ungarna skulle höra vilken låt de skulle sjunga.
Vi har ju repeterat för i helvete! Stod det i frökens panna. Men barnen kunde inte läsa.
Ja det var så ljuvliga allesammans.
På sitt sätt.
Och alla var vi stoltast över vår egen unge.
.
Igår var det Lucia.
I det här livet.
Man ruskar om en dödstrött 14-åring som på nåder provar Lucialinnet.
Lucialinnet har för korta ärmar. Lucialinnet är för långt,
"Jag kommer att snubbla, Gode Gud"!
Lucialinnet visar sig vara ett stjärngosselinne, fy fan vad pinsamt!
Jag lägger upp stjärngosselinnet.
Tyvärr kan jag inte förlänga ärmarna med så här kort varsel.
Du kunde inte ha provat linnet lite tidigare? När jag bad dig?
Men jag gör ju det nu. Herre Gud.
Vad som repeterats och sjungs har jag ingen aning om.
Jag får för allt i världen inte komma och titta.
Gud så pinsamt. Det förstår jag väl?
Men jag vet att nu för tiden petar de sig inte i näsan, eller bankar på varandra med stärngossepinnar.
De svimmar.
Det är populärt.
De rasar ihop i stora högar, och får väckas till liv av de tärnor och tomtar som inte svimmat.
Luciatåget blir kortare och kortare för varje föreställning, för de ligger bakom scenen och vilar upp sig efter svimningsanfallet.
På dagistiden, eller för all del på min egen tid, svimmade ingen.
Men nu gör de det.
Mellan de två föreställningarna bjöds 150 ungdomar på mackor.
Jag var inringd av anordnande föräldrar. Stod bakom ett bord och vaktade när ungarna försåg sig.
Jag stod rätt upp och ner. Gjorde inget pinsamt. Sade inget pinsamt.
Hon sökte till och med upp mig.
"Har du en tjuga"? "Polkagris"
Hon pratade med mig!
Sedan sopade jag golvet.
Sedan gick jag hem.
Och nu är Lucia slut.
För den här gången.
Och stoltast är jag över min egen unge.

Man underhåller lite

Tänk om jag sökte jobb som underhållstekniker.

Så kom jag på intrevju och berättade om all underhållning jag kan.

"Jag kan kullerbyttor. Roliga historier. Hjula. Har kunnat handvolt, kan säkert lära mig det igen. Även om jag blir lite yr. Om det krävs för tjänsten".

"Kan dansa. Och kanske sjunga. Helst inte, men det går".

Nu  avbryter intervjuaren och säger att det inte är den sortens underhåll man syftar till.

Jasså? Säger jag.

Vilken sort är det då?

Mer åt showhållet? Porr? Fast det kan inte jag.

Men människa, det handlar inte om kultur!

Det handlar om underhållslösningar för effektiv, tillförlitlig och säker produktion!

Oj! Det låter ju avancerat. Tycker jag.

Produktiv kan jag ju vara. Jag har fött två barn. Fast det är ju inget man gör på beställning precis. Skrattar jag.

Han skrattar inte.

Han undrar om jag är riktigt riktig?

Jadå det är jag, du kan få ta på mig om jag verkar för bra för att vara sann, ler jag.

Nu tar han inte på mig.

Han reser sig och ber mig lämna rummet.

Jag är inte välkommen tillbaka.

Ingen kan ju säga att jag inte försöker i alla fall.

Det är omöjligt med alla gubbar som skall intervjua en.

Som att försöka imponera på ett träd ungefär.

 

 

Stilla

Hoho?
Hohooooo!!!
Det är bara jag som hoar.
Det var ingen som hörde.
I dag kommer solen att stiga upp.
Det gör den ju visserligen alla dagar. Men i dag kommer jag att kunna se den.
Det skall vara molnfritt.
När jag tittar ut genom mitt fönster är det alldeles stilla.
Som om det vore en stillbild.
Inget rör sig.
Jag tycker om stilla.
Stillheten. Ro. Eftertänksamhet.
Inne är det också stilla.
Tyst.
.
I går sprang en mus i mitt kök.
Det var inte jag. En annan mus. En riktig!
Jag blev förfärad.
Min älskade make bad om något att fånga den i.
Han viftade med en handduk och fick i sin hand en.... bunke?
Skulle han vifta ner musen i bunken?
Jag vet inte.
Jag stängde dörren så att musen inte skulle ranta in i vardagsrummet.
Nu är den borta, säger maken.
Dog den, frågar jag.
Nej, den slank in där. Pekar på en liten springa mellan sockel och skåp.
Jag lägger mig ner. Tittar på springan. Fattar inte hur den tagit sig in där?
Den känner huset bättre än du, förklarar M.
Jag vill inte att musen skall känna huset bättre än jag.
Tänk om den smyger omkring om natten.
Traskar runt i soffan där jag tappat några smulor från frukostmackan.
Kilar runt på köksbänken och äter lite frukt ur skålen.
Lyssnar på Spotify och rockar loss på mitt vardagsrumsgolv.
I natt var musen sugen på ost.
Osten satt fast i en liten fälla, som när musen sträckte fram sin giriga nos, PANG!
Slog igen. Precis som musens ögon slog igen, och tackade för sig.
Så går det!
När man smyger runt i mitt hus och gömmer sig i springor som inte finns.
Jag kommer att ta er alla.
En efter en, om ni bara vågar er hit.
.
Nu är det liv ute.
Fåglarna har lyft från trädets grenar och solens strålar letar sig fram.
I dag blir en vacker dag.
Och jag välkomnar dig.

Man borrar lite

Vad sägs om jag skulle ta och borra lite?
I väggen?
Alldeles nyss ringde jag min man för att fråga det.
Han kunde tyvärr inte svara.
Han sitter i möte. För han har ett jobb att sköta.
Det är inte alla som har det.
Som till exempel jag.
Jag går aldrig på några möten.
Varför inte då?
.
Det värsta är att jag är rädd för borrar.
Jag blundar när jag borrar.
Det blir sällan bra, när man blundar och borrar samtidigt.
Jag tror att min man vet det.
Han kommer att be mig låta borren vara, snälla nå´n!
I en sådan där lite skrikig ton.
Eller nej.
Min man skrattar. Han vet att jag inte vågar borra i väggen.
Som i somras.
När vi panelade om huset.
Jag hade egen hammare. Och jädrar vad bra jag spikade! Det var inte ens en dröm!
Jag vevade som besatt med hammaren, och blev besviken när det inte fanns någon mer bräda att spika fast.
Sedan fanns det en djävulsmaskin på tomten.
Det var en sådan där stor såg. Som man skjuter in virket i, och plockar ut på andra sidan.
Den låter skithögt.
Alla maskiner som låter högt framkallar svettningar och obehag.
Jag antog utmaningen.
Tryckte på knappen och drog i spaken.
Jag dog nästan.
Men plankan klövs på mitten. Och det var jag som gjorde det.
Därför tänker jag att jag kanske kan prova att borra lite grann?
Det kanske inte ens behöver märkas?
Bara lite.
Så hänger vårt nya sammetsdraperi redan där innanför dörren, när han kommer hem.
Lite snyggt sådär.
Lite snett sådär.
Och när man drar undan det får man draperi och stång och hela fadderullan i huvudet, för borrhålen var för stora?
Kanske sitter jag bara här rätt upp och ner.
Väntar lite....

Ge er till tåls

Varför  ringer de aldrig då?
Vilka då. Tänker ni.
Men jag har ju sökt jobb! Två stycken. Igen.
Varför gör jag det hela tiden. Söker två i taget?
Jag lämnar inte telefonen ur sikte.
Den följer mig var jag går.
Vid spisen. På toaletten. I duschen. Till soptunnan.
På kontorstid.
Efter kontorstid kan den ligga lite var som helst.
Det är inte säkert att jag vet var.
Allt som oftast är det heller inte säkert att jag vet var jag har mina nycklar.
Det händer allt för ofta att de sitter kvar i låset.
På utsidan.
Det är inget min man vet.
Man berättar inte sådant.
Det är för att hon är så slarvig som hon inte får några jobb. Tänker ni.
Men det är det som är så konstigt.
På jobbet skulle jag aldrig vara slarvig.
Jag är oerhört fokuserad. Strukturerad. Organiserad. Lyhörd. Får saker gjorda.
Och nu får ni vara tysta!
För jag väntar telefonsamtal.
Från någon av mina blivande arbetsgivare.
Som förstår vilken tillgång jag skulle vara på hans företag.
Jag kan få löneförhöjning direkt om jag vill! Bara jag kommer!
Ja ja. Jag kommer. Tjata inte så förbannat.
Det blir snart er tur att glädjas över att det är Jag! som kommer att förgylla era liv framöver.
.
Ge er till tåls lite bara.

Buuuu!

Nu blev ni rädda va!?
Nej. Jag bara skojar.
Finns en inställning på min dator där man kan välja olika effekter för sina bilder.
Man kan knäppa och knäppa och skratta sig fördärvad.
Det är roligt att skratta sig fördärvad ibland.
Det är inte var dag man gör det.
Som ni kanske känner till.

I dag har man varit produktiv

Har jag gjort!

....

om jag inte var rädd
för svaret
skulle jag fråga
hur du har'et

Man är en glädjedödare

"Du förstör mitt liv förstår du väl"!
Ungen som gapar att jag förstör hennes liv, det förstår jag väl, är 14 år.
Jag vill för allt i världen inte förstöra hennes liv.
Bara styra upp det. Lite grann.
Den 14-åriga ungen vill vara ute längre på kvällarna.
Den 14-åriga ungen vill röka.
Sånt där som alla andra får.
Den 14-åriga ungen är densamma som jag för, låt säga två år sedan, aldrig trodde skulle titta åt en cigarett, skolka, eller smita ut på natten.
"Det är gott, och jag blir lugn av det", säger hon med trots, eller vad det är, i blicken.
Jag kan förresten inte sluta. Jag har försökt, fortsätter hon. Bestämd. Armarna i kors.
Den 14-åriga ungen hävdar att hon är beroende.
Och nu står jag framför henne. Blockerar hennes väg. Så hon inte kommer ut.
En glädjedödare, är vad jag är.
"Kan du inte bara sluta bry dig så jävla mycket"!
"När jag blir stor skall mina barn få göra vad de vill. Vill de röka skall de få det!"
Hon vandrar fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Kastar med armarna. Stampar i golvet. Desperata tjut tränger ur hennes strupe.
"Jag kommer att fortsätta så här om jag inte får gå ut", hotar hon.
Jag vet inte vad jag skall säga.
Det blir ju mest tröttsamt för henne själv att stampa på det där viset.
"Jag förbjuder dig att röka, och jag kommer att försvåra, eller göra det omöjligt, för dig att fortsätta röka"
Du kan ändå inte komma åt mig när jag är i skolan! Triumf! Tycker hon.
"Då kommer jag dit helt enkelt. Du glömmer att jag går hemma, och kan dyka upp när som helst".
NEJ!!!
Du kommer inte dit! Jag vill inte det! Nu har hon panik i rösten.
Vad piiiiiinsamt!
...
Det går en tid. Hemgång direkt efter skolan. Inga kontanter i handen. Ingen ungdomsgård.
Nu tror jag banne mig att den 14-åriga ungen är fri från sitt beroende.
Jag känner inte längre någon röklukt. Jag får inte längre några samtal från folk som sett henne röka.
Glädjedödaren har lyckats!
Och jag tror inte ens att jag har förstört hennes liv.
Kanske bara gett henne några år till.
.
Och det är allt jag vill:-)

Blå

Nu sprakar brasan sådär hemtrevligt.
Jag väntar hem min älskade make.
Han har ett jobb att gå till. Och en hustru att komma hem till.
Det är inte alla som har det.
Han går inte en meter utan sina Birkenstock. Inomhus.
Till och med på natten, om han besöker toaletten, trär han fötterna i dem och struttar iväg.
Han har alltid blå skjortor. Ljusblå. Kärleksblå.
Som morgongåva fick jag en ring med en ljusblå sten. Så att jag alltid skall tänka på honom när han inte är här.
Han har fina kläder på jobbet. Byter om när han kommer hem. Till jeans.
Han har en egen tvättkorg i sin klädkammare.
Jag är inte betrodd att tvätta hans skjortor. Det är dyra skjortor. De blå.
Det bryr jag mig inte om. Jag tvättar dem likförbannat.
Och de är fortsatt blå.
De blå skjortorna har särskilda galgar de skall hängas på.
Och översta knappen måste knäppas.
Jag har ingen aning om vad som händer annars.
Så jag knäpper den översta knappen.
I morgon kanske jag stryker lite.

Svisch

Året är 1978. Jag har hunnit fylla 11 år.
Jag är jäkligt snabb på 60 meter och vinner alltid skolmästerskapen.
Svisch. Svisch. Svisch.
Det är bara jag som svischar förbi.
I fotbollsskor, i 1978 års upplaga av skolmästerskapen.
Mina joggingskor är för små. Jag tror inte vi har pengar till nya. Men jag frågar inte.
Jag låtsas att det är ett par riktiga springskor jag har på fötterna.
Som är skitsnabba.
Till de som tycker att de är misstänkt lika ett par fotbollsskor, säger jag ingenting.
Låtsas vara fokuserad. Sparkar lite med benen. Framåt. Spark spark. Bakåt. Spark spark.
Hoppar upp och ner. Tänjer höfterna åt sidan.
Kollar in startfältet. De gamla vanliga kombatanterna.
"På edra platser". De andra tar plats i startblocken.
Det kan inte jag. Startar från stående.
"Färdiga. Gå"!
Det rasslar till i blocken och vi är alla iväg.
De andra får följa mig i ryggen när jag tar täten in i mål.
8,9 sek.
Bra tid tjejen, säger den funktionär som klockat mig.
Guldplaketten jag får i min hand, lägger jag bland de andra i mitt skrin.
...
Farmor har varit i stan.
Hon tycker om att köra bil.
Hon tycker inte om mig. Tror jag. Det är inget som jag någonsin känt i alla fall.
Hon har kläder med leopardmönster. Och förarhandskar. Vita, i skinn.
Farmor har köpt en träningsoverall till mig i stan.
En svart/röd.
Den sitter bra.
Jag vandrar grusvägen bort. Till raksträckan.
Stegar upp vad jag tror kan vara 60 meter.
Femtiosju, femtioåtta, femtionio, sextio!
Lägger till femton steg. Jag tycker det ser för kort ut.
Drar ett streck vid det som skall vara mål.
Lägger en pinne vid start.
Ställer mig beredd.
Svisch svisch svisch.
Det är bara jag som svischar fram.
Ingen tittar.
Ingen tar tid.
Men jag kan höra tystnaden.

Man är så händig

En annan sak jag inte kan, är att klä om möbler.
Det är åt helvete fel att tro att jag kan det.
Varför i hela friden får jag för mig att jag kan olika saker hela tiden?
Jag kan väl inget.
Tappra försök gör jag.
Att klä om stolar. Sedan hänger den nya klädseln lite snett och vint på stolen.
Och det får det fortsätta att göra i all evighet.
Gärna för mig, om det skall vara så svårt att hänga rakt.
Jag kan också hänga snett ibland.
Att klä om den gamla eksoffan.
Sprätta sprätta sprätta och stöka till så in i helvete innan den gamla klädseln är bortriven.
Vad äckligt.
Fläckar av odefinierbara kroppsvätskor. Eller andra vätskor.
Hårbollar av okänd härkomst. Karameller. Smulor från gud-vet-vad. Pärlor. En barbiegaffel. Häftstift och ett suddgummi.
Fast först målar vi lite bara. Vitt. Grundfärg.
Någon annan färg blir det aldrig någonsin på den soffan.
Inte heller någon ny klädsel.
Det nya röd/vit rutiga tyget läggs lite snyggt över soffan.
Jag kan också ligga lite snyggt. Över soffan.
Och tvätten klagar inte över att ligga på den o-omklädda soffan.
Fast den ligger inte snyggt. Den ligger huller om buller.
Men jädrar vad bra jag är på att stryka.
Alltid något, i det stora hela...

Midsommarafton 1982

"God gud, gode gud, gode gud." Jag vet inte hur man ber till gud. Men nu gör jag det i alla fall.

Måste man knäppa händerna?

"Gör så att jag inte tappar alla ögonfransar på midsommarafton"!

Det vore det värsta någonsin.

En midsommar utan sotsvarta vippande ögonfransar!

Då dör jag hellre.

Midsommarafton. Denna ljuvliga dag. Då allt kan hända.

För min del verkar det som om det blir min sista dag på jorden.

I morse när jag gnuggade mig i ögonen lossnade åtta ögonfransar!

Åtta! Hela handen var full av dem.

Om jag blundar ända fram till kvällen kanske de som finns kvar inte ramlar bort?

Jag är ihop med Adam.

Till kvällen skall det festas. Rejält.

Festen hålls två och en halv mil från mitt hem.

Men jag har min gula Yamaha. Som tar mig dit jag vill.

Om den inte får en loppa på tändstiftet.

Då stannar man och plockar fram busskortet. Sedan petar man bort loppan. Med busskortet.

Och åker vidare.

Jag har integralhjälm. Och skinnpaj.

Fräser fram i 30 km i timmen på vägarna.

Det är bättre än att gå.

Fast om jag åker moppe i dag kanske varenda ögonfrans flyger av och sprids för vinden. Landar på den här jävla grusvägen. Till ingen nytta.

Jag blundar.

När jag blundar kommer jag på att man alltid är ovanligt ful i håret när man tar av sig hjälmen.

På midsommarafton vill man inte vara ovanligt ful.

Man vill vara ovanligt snygg.

Med ögonfransar och fint hår.

Det är under min värdighet att gå på fest i moppefrisyr och några glest spretande ögonfransar.

"Är det Adam"?

"Jag kommer inte på festen. Jag gör slut"

Jag hade ändå tänkt göra slut! replikerar han.

Så jäkla mellanstadie, liksom.

Det är under min värdighet att vara ihop med någon som är som ett mellanstadiebarn.

Jag är faktiskt femton. Och några månader.

 

Hittelön

Nejmen!

Nu står det en annan gubbe utanför mitt hus.

Väldigt vad det springer gubbar här!

Han har fått stopp på bilen.

Den åker inte framåt. Fast gubben vill det.

Han har öppnat motorhuven.

Tittar sig omkring.

Borstar bort lite snö från taket. Det är bra.

Det är säkert därför bilen inte vill åka.

Den känner sig ful med snö på taket.

Andedräkten står som en vit kvast rätt ut, varje gång gubben andas.

Jag tänker att jag skall memorera hans klädsel. Och bilnummer.

I fall det visar sig att det var en tjuv, vars bil inte vill åka framåt.

Då kunde jag ge polisen signalement.

Då kanske jag fick hittelön. Som till exempel den trasiga bilen som inte vill åka framåt.

Han ringer någon. Som kanske kan bilar.

Jag kan inte bilar.

Eller vänta nu...

Kan jag inte det?

Jo! Visst kan jag det.

Nu skyndar jag mig på med jackan.

När jag kommer runt knuten rullar bilen ner för gatan.

Men va fan!

Jag som tänkte meka lite.

Jag har ju hans signalement i alla fall. Om det skulle visa sig vara en tjuv

Signalementet är.... säger jag till polisen. Signalementet är...

Nej, jag har ingen aning.

Det springer så mycket gubbar utanför mitt hus att jag blir yr i huvudet.

Kan jag få hittelön ändå?

Man är sig själv

Det är befriande med drömmar.

Fy faan, vad man är bra i drömmen.

Man kan så mycket. Vågar så mycket.

Håller tal. Skitroliga tal, som alla skrattar åt. Klappar händerna och torkar tårar ur ögonvrån.

Kliver upp på scen och sjunger en truddelutt. Med en gitarr i handen! Jag kan ju inte spela gitarr, men jädrar vad bra jag klinkar på den här guran!

Man har låååångt snyggt hår. Som fladdrar i vinden. Brösten är också lite snyggare. Inte fullt så utsugna.

Man skäller ut folk. Så jävla befriande! Man sätter ner foten, och skäller och skäller och skäller. Spottar ur sig det man alltid velat säga. Fast jävligt konstruktivt och sakligt ändå. Gör värdig sorti.

Man har sex på omöjliga ställen. Med lyset tänt. Eller till och med i dagsljus. Så förfärligt! Man är en slampa rent av. I drömmen.

 

Sedan vaknar man.

Men gud! Vad var det jag drömde!

Så jäkla konstigt förstår du!

Tänk om man var så där.

Sådär som i drömmen.

Om man trodde att man var så himla duktig och bra hela tiden.

Så jäkla dumt det skulle vara.

Det är ju tur att man är sig själv.

För det är man väl.

Egentligen?

 

Och här kommer en dikt på temat (för jag skriver ju dikter också)

 

hon önskade

att hon var

någon helt annan

hon önskade

att hon var

sig själv

 

Gubben är tillbaka

Gubben som pillar i elskåpet är tillbaka.

Låset har frusit. Han kommer inte in.

Sliter och drar. Juckar och vrider.

Nu! Flög det upp.

Han tappar balansen och flög en liten bit han också. På arbetstid.

Det är hans jobb att pilla i det där skåpet.

Undrar vad han pillar på?

Lite kablar. Rattar. Knappar. Reglage.

Tänk om jag gick ut och pillade lite.

Vad skulle gubben säga då?

När han kom och skulle pilla, och så stod jag redan där, och vred och skruvade hit och dit.

Med arbetsbyxor på. Och en sådan där illgul jacka, med reflexer. Så att ingen kör på mig när jag pillar.

"Nu är den här arbetsplatsen upptagen". Säger jag.

Men du kan inte bara öppna skåpet och riva runt! Det är olagligt, påtalar han.

"Det tycker jag går jättebra", säger jag. "Titta nu vad bra jag pillar och vrider på den här ratten".

Han knuffar, verkligen knuffar mig åt sidan, och fräser att jag inte är klok!

Att jag kan fara åt helvete.

"Där har jag redan varit", säger jag.

"Då kan du få tillbaka den här illgula jackan då, om det inte passar", säger jag

Han stirrar klentroget på mig.

Det där är ingen jacka, det är ditt förkläde, säger han och ser plågad ut.

"Inte undra på att det var så jävla kallt då", säger jag och skuttar hem.

 

Kanske har jag bullar i ugnen...

 

1982

Jädrar du, vad vi skall supa i kväll!

Året är 1982.

Termometern står på -14 grader. Men vi kokar!

Vi skall dricka oss skitfulla och våldgästa en fest vi inte blev bjudna på.

Varför blev vi inte det?

Typiskt G, att välja bort några. Men vad gör det. Vi kommer ändå.

Det kunde ha gått illa redan från början.

Spriten som jag stulit ur hemmets barskåp (ett skitfult, med spegelklädd botten, där flaskor av diverse slag tronar), hälls i en glasflaska i passande storlek. Utan kork dock.

Smart som jag är, har jag flaskan i jackärmen. Så att jag kan hålla den på plats med fingrarna, utan att den syns.

Jag har bett om skjuts. Vi tar plats i mammas lilla folkabubbla och startar färden. Mot första fyllan!

Under färden kommer jag sakta men säkert på, att jag under inga omständigheter kan öppna dörren med min högra hand, som vore det mest naturliga.

För då kommer drycken att rinna ur och avslöja mig!

Med svettiga armhålor och panik i blicken försöker jag komma på en jävligt bra anledning till varför jag krånglar till det, och öppnar bildörren med vänster hand.

I baksätet sitter en liten jävla apa till syster och ler.

Hon är en tvärhand hög, och typ ett barn. Men hon vet!

Jag försöker väsa att hon skall hålla käften. Annars kanske jag måste döda henne.

Hon flyttar sig utom räckhåll, och fladdrar fram och tillbaka med sin barbiehäst.

"Tror du jag kan öppna dörren med vänster hand", skriker jag plötsligt!

Ja, varför skulle du inte kunna det? undrar mamma.

"Jag provar", vrålar jag ännu högre, och kastar mig ut.

Andas ut på säker mark.

Vi står i porten till äldreboendet. Det verkar vara ett utmärkt ställe att supa sig full på. Tycker vi.

Jag är lite rädd. Har hört om minnesluckor. Att folk inte kommer ihåg något när de vaknar.

Betyder det att jag inte kommer att komma ihåg hur man räknar? Skriver?

Bryderierna bleknar. Alkoholen gör verkan. Och satan vad kul vi har!

"Nu sveper vi sista"!

Jag får för mig att galla är gult.

Jag tycker att det smakar gult, när det tränger upp ur min strupe och ut genom min näsa.

Jag vet att iskalla och genomblöta nya Lewis, färgar av sig på benen och gör dem blå.

Jag vet också att snoret som rinner fryser till is, och bildar en gulgrön 11 under min näsa.

Hela kvällen är en enda stor minneslucka.

Men tack gode gud!

Jag kan räkna. Jag kan skriva. Och jag tänker aldrig med göra om det.

Inte på ett tag i alla fall.

Fast i helgen är det ju skoldans!?